I artikeln Den som är sjuk kan inte köpslå säger vi att sjukvård inte kan privatiseras av just detta skäl. Men i själva verket är detta bara ett specialfall av något mycket större. Marknader kostar. Den sjuke kanske har ovanligt lite resurser att gå på marknaden för. Men vi andra har inte obegränsat heller.
Vi har alla märkt av det här när alla glada försäljare av banktjänster, teletjänster och el ringer och stör oss när vi har andra, viktigare saker för oss. Och just då förbannar vi de styrandes valfrihetsreformer och tänker att det är hets det handlar om, valfrihets.
Enligt en uträkning av tidningen Ordfront Magasin tar det ungefär två arbetsveckor om året att sätta sig in i alla beslutsunderlag om el, telefon, skola för barnen osv osv, dvs kostar oss på så vis en halv månadslön om året. Artikeln beskriver också hur kunskapen om marknadens kostnader – transaktionskostnader, som de kallas – är ett viktigt studiefält för nationalekonomer i världsklass och låter ana i smyg att det är just detta fält som har diskrediterat nyliberalismen inom nationalekonomin och berett rum för en mer realistisk syn.
Och självfallet är det inte bara privat det kostar. Skolpengsystemet kostar Stockholms stad en halv miljard om året i administrationskostnader, och Alternativ Stads revisor som är ekonom med egen firma avvisar alltid brutalt alla försäljare som kränger tjänster på telefon med att det är för dyrt att byta till något nytt.
Kajsa Ekis Ekman spekulerar i att myndigheterna tvingar på oss alla dessa val uteslutande för att hålla oss sysselsatta och för att hindra oss från att göra viktigare val i våra liv – likt en manipulativ förälder som låter barnet välja mellan den gröna mössan och den röda mössan för att inte barnet ska ifrågasätta varför man ska gå ut över huvud taget.
Marknader är inte alltid fel. Men det finns tre sätt att fördela nyttigheter – marknader, omfördelning och gåvor – som alla har sina för- och nackdelar.
Ett default-läge skulle ibland kännas skönt. Ett läge som var garanterat rimligt, beslutat på ett politiskt vis efter offentlig debatt där alla argument hade kommit fram, och som administrerades som en offentlig nyttighet. Ett läge som t.ex. kunde gälla inom sjukvården, på elmarknaden, på pensionsmarknaden, och på alla andra marknader där det var administrativt möjligt.
Förresten – finns det inte ett sådant läge på pensionsmarknaden, där Sjunde AP-fonden är default-läge? Ett läge som hör till de bättre, om man ser till vilken pension man får ut?
Barry Schwarz förklarar varför alltför mycket valfrihet gör oss deprimerade.