Rivningen av Klara var ett mer absurt projekt än vad de som startade Alternativ Stad kunde ana. Detta framgår av Jan Jörnmarks bok Norrmalmsregleringen.
Det hela startade 1944 då en krets bland annat bestående av borgarrådet Yngve Larsson och arkitekten Sven Markelius fick idén att näringslivet behövde centrala kontor centralt i Stockholm. Skandia och Esselte hade just byggt sådana och alla andra var säkert på gång, antog de. De brydde sig inte om att fråga. Ännu mindre brydde de sig om att fråga sig själva om ”näringslivets” högst eventuella önskningar borde slå ut allt annat.
Dessutom tyckte de att det var osunt att stockholmarna bodde så tätt. En regionaliserad stad bestående av förorter vore bättre. Här visste man faktiskt vad folk önskade: utredningen inför stadsplan i Gubbängen 1944 erkände tydligt att folk helst ville bo centralt men att detta ”tyvärr” inte gick att erbjuda i Gubbängen.
Trots denna bräckliga grund satte man igång att riva.
I slutet av 50-talet insåg Stockholms politiker allmänt att något hade gått fel. För ”näringslivet” ville inte alls ha några kontor centralt i Stockholm. Stockholms stad hade stora besvär att få de avrivna tomterna bebyggda. Och de avlägsna förorterna skapade stora hål i budgeten när de skulle förses med infrastruktur. Så en majoritet var benägen att avbryta projektet 1960.
Då mobiliserades den förvaltning som hade bildats för att genomföra det. Dess tjänstemän, som var rädda att bli av med jobbet, kampanjade bland politikerna och byggbolagen om vilket kaos som skulle bryta ut, i bostadspolitiken, i finanserna och på annat vis rent administrativt. Och politikerna föll till föga. 1965 fanns det inte kvar tillstymmelse till tvekan. Detta trots att det blev allt omöjligare att bli av med de avrivna tomterna, även till kraftiga subventioner, och trots att kostnaderna för detta och för förorternas infrastruktur höll på att driva staden i konkurs.
Det tog decennier för Stockholm att återhämta sig ekonomiskt. Utan Alternativ Stad och Almstriden hade det tagit ännu längre tid.