Stockholm står just nu inför tre stora hot:
1. En ökning av biltrafiken med 40 procent fram till 2020 enligt regionplanekontorets beräkningar. Redan idag dör skogen i Stockholmsområdet, främst pga bilismens avgaser. Den katalytiska avgasreningen vissa politiker hoppas på kan inte göra mycket åt detta. Tvärtom räknar både naturvårdsverket och regionplanekontoret med åtminstone oförändrade utsläpp om trafikprognoserna blir verklighet.
2. Ett maktövertagande i centrum av den övre medelklassen. Redan idag har denna övre medelklass ett oerhört starkt grepp om kulturen och den politiska debatten, trots att det rör sig om kanske högst 20 procent av Stockholms befolkning. Detta grepp stärks ju mer de dominerar i innerstan, Stockholms främsta offentliga scen. Ju mer dessa 20 procent får att säga till om, desto mindre utrymme blir det för majoriteten att klargöra sina önskningar och behov.
3. En koncentration av näringslivets investeringar till Stockholm. Redan nu har vi en bostadskö på 100.000 människor, och med den inflyttning näringslivet hoppas på blir den förstås ännu längre. Och vi vet alla vem som står först i den kön – det är inte Stockholms underklassungdomar, som knappast kan räkna med en bostad före sekelskiftet.
Det är nu hög tid att med hoten som motivation ta strid för ett miljövänligt och jämlikt Stockholm. De organiserade folkrörelserna – fackföreningar, hyresgästföreningar, politiska partier och andra – måste möta dessa hot med egna framtidsvisioner.
Två exempel kan belysa hur den nuvarande bristen på visioner och fantasi påskyndar miljöförstöring, maktkoncentration och social misär i Stockholm.
I vintras lanserade ett konsortium av privata nackaföretag Österledsprojektet. Syftet var at underlätta för företagens högre tjänstemän att träffa sina kolleger i tillväxtzonen mellan Järva och Arlanda. Samtidigt ville man bidra till at skapa en infrastruktur för det Stockholm det samlade näringslivet vill ha – ett Stockholm byggt på informationsteknologi, medelklass och privata lösningar.
Detta projekt marknadsförs nu inte bara av Nackaföretagen utan också av en majoritet av de folkrörelseorganisationer som har yttrat sig i frågan. En allians av politiska partier och fackföreningar försöker sälja projektet med att det skulle bidra till minskad miljöförstöring, medan det i verkligheten bidrar till ökad biltrafik i hela Storstockholm.
I år är det dags igen att försöka skövla Hansta, det hittills orörda naturområdet på Järvafältet. Det är dataindustrin i Kista som ligger på – och vill utvidga med 8.000 arbetsplatser, vartill man också skulle bygga bostäder för i första hand anställda inom databranschen. Bostadskrisen i Stockholm har emellertid drivit fram en kompromiss med något färre arbetsplatser och något fler bostäder. Men initiativet är dataindustrins, och partier och fack traskar bakefter.
Dessa projekt är spjutspetsar i en utveckling som styrs av näringslivet och är helt anpassat till dess intressen. Näringslivet syftar till en effektivisering av den ekonomiska krigföringen genom att samla beslutsfattare av olika slag och deras experter till Stockholm. Här ska bli en sta som ägnar sig åt ”kunskapsproduktion” som det kallas, dvs maktutövning. Industrin flyttas till västkusten, längs den av näringslivet självt planerade ”Skandinaviska länken”. Resten av landet ska lämnas åt sitt öde eller bli satelliter som förser de gynnade regionerna med folk och råvaror.
De projekt som för närvarande planeras eller förverkligas i Stockholm är de som tjänar övre medelklassen och ett av näringslivet gynnat A-lag i löntagarkollektivet. Det är Hansta och Österleden. Det är förslaget till järnväg till Arlanda, som är den enda konkreta idén till kollektivtrafikinvesering som har lanserats de senaste åren. Det är upprustningarna av förortsområdena, som alltmer blir till utrensningar av underklassen. Det är utvecklingen av innerstan till ett spekulationsobjekt vars nödvändiga tjänstefolk dagligen ska komma in från de yttre förorterna.
Den främsta orsaken till att det har blivit så här är sammanbrottet för jämlika och miljövänliga stadsvisioner i den viktigaste folkrörelsekraften – fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. (Redan på 60-talet var socialdemokratin värre än näringslivet på kommersiell exploatering – Hjalmar Mehr ansåg sig t.ex. företräda näringslivets intressen bättre än näringslivet självt i uppbyggnaden av City. Det var en politik som led nederlag i almstriden, varpå följde en period på 70-talet av hörsamhet mot folkliga krav; vi fick t.ex. SL:s månadskort, de storskaliga projekten fick ett slut och John-Olle Persson höll brandtal mot privatbilismen.)
Åttitalets socialdemokratiska politik handlar om anpassning till världsmarknaden på näringslivets villkor. Konkurrens på världsmarknaden är kärnan, det allt överordnade målet. Och satsar man på världsmarknadskonkurrens som överordnat mål blir det de som ska verkställa denna, dvs näringslivet, som bestämmer. Och näringslivet kräver ökad ojämlikhet, ökade privilegier för sina gynnade favoriter. Inte heller socialdemokratin vill då gå emot detta.
En vision om ett framtida Stockholm måste bryta med föreställningen at man kan bygga en bestående ekonomisk utveckling på ökad ojämlikhet. En åsdan vision måste bäras upp av projekt som kan förverkligas här och nu, ett projekt som avhjälper trafikökningen, bostadsbristen och övre medelklassens övertagande av centrum, som ger alla människor samma rätt, som sätter ett stopp för slöseriet med mark och andra resurser. Vi föreslår ett sådant alternativ till både Österleden och Hansta:
Alldeles vid innerstans ytterkanter, i Karlberg, i Hornsberg, i Liljeholmen och i Södra Hammarby, byggs ny innerstad. Med täta kvarter, med gator och med blandning av bostäder och lokaler. Om man bygger lika tät som i den nuvarande innerstan kan man få plats med ca 100.000 människor, vilket innebär en ökning av innerstan med 40 procent.
Förutom att ge bostad åt hela bostadskön betyder detta att man dumpar marknaden för centralt belägna bostäder. Priserna måste då sjunka, vilket betyder att alla åfr samma möjlighet att bo centralt. Detta skulle bryta övre medelklassens kulturella monopol i innerstan och bidra till att stärka maoritetens ställning inom den offentliga debatten. Det skulle också ästta ett stopp för markslöseri, utglesning och det ökade transportbehovet.
Dessa stadsdelar förbinds med två helautomatiska tunnelbanelinjer. En linje Farsta-Älvsjö.Liljeholmen-Karlberg-Solna station. Och en linje nacka strand-nacka C-Södra Hammarbyhamnen-Liljeholmen-Alvik-Sundbyberg. Detta blir början på ett helt nytt koncept för kollektivtrafiken i Stockholm: helautomatiken gör att man kan köra med enskilda vagnar och därmed få hög turtäthet utan att resunderlaget behöver vara så stort. I Lille finns den förverkligad. De små centrumens ställning kan förbättras och bilismen få en hårdare konkurrens.
För att göra detta möjligt är det nödvändigt med en folkrörelseallians som tar en politisk, social och kulturell strid med övre medelklassen och makthavarna i näringslivet. Det är nödvändigt för att en utbyggnad av innerstan ska bli ås omfattande och ås utformad att övre medelklassens centrumdominans verkligen kan brytas. Det är också nödvändigt för att denna utbyggnad ska bli ett led i en ny utvecklingspolitik i både Stockholm och Sverige, som satsar på miljövänlighet och jämlikhet.
Är folkrörelserna beredda till en åsdan politik? Det kan de visa genom att ta strid mot exploateringen av Hansta och mot näringslivets Österledsplaner. Det gör vi i miljörörelsen, och vi är beredda att tillsammans med andra folkrörelser för en dialog om Stockholms och Sveriges framtid.
Jan Wiklund, Tord Björk
Alternativ Stad/Miljöförbundet, Stockholm