Amsterdams husockupanter försvarar marknaden mot kapitalismen

Amsterdams husockupantrörelse hade sin glansperiod åren 1978-1982 då hundratals utrymda hus hölls av ungdomar utan legala bostäder. Sedan gick rörelsen tillbaka på grund av det vanliga resultatet av framgångsrika folkrörelser – majoriteten fick sina kontrakt medan en minoritet föll på en blandning av övermod och moralism. Eftersom polisen använder våld får väl vi också göra det, ansåg de, och stötte sig med de medelholländare vars sympati de var beroende av för att överleva.

Men rörelsen visade sig vara seg, visar Justus Uitermark i en relativt färsk artikel. Under sin mest aktiva period byggdes ett alternativsamhälle upp som i tjugofem år har hjälpt nya generationer ungdomar att ockupera utrymda hus i brist på legala bostäder. Och dessutom visar det sig att husockupantrörelsen fyller ett viktigt ekonomiskt behov i Amsterdam varför dess politiker successivt har tvingats godta den som respekterad politisk medspelare.

Som inte minst vi stockholmare har kunnat märka leder gentrifiering – upprustning för övre medelklassen – till att det blir dyrt att bo. Inte bara för människor, vilket de styrande har visat sig kunna strunta i världen över. Utan också för näringslivet. Nya företag får svårt att etablera sig i lägen som deras kunder kan nå. Vilket leder till ekonomisk stagnation.

Detta fenomen beskrevs redan för 45 år sen av Jane Jacobs i sin klassiker Amerikanska storstäders liv och förfall, Daidalos 2005. Men den såvitt vi känner till är första folkrörelse som aktivt har utnyttjat denna inre kapitalistiska konflikt Amsterdams husockupantrörelse.

Under höjdpunkten 78-82 var det två teman som stod i blickpunkten:
skövlingen av folkliga kvarter och bristen på bostäder för ungdomar. Men under åtti- och nittitalen blev det allt svårare att hitta utrymda bostadshus att ockupera. Samtidigt såg många en svaghet i att nöja sig med kravet “billiga bostäder” som om det uppfylldes ledde till att aktivisterna passiviserades i varsin etta i det sociala bostadsbyggeriet. Så när rörelsen alltmer vände sig till nedlagda fabriks- och hamnkvarter var målet, förutom husrum, att skapa kreativa och kollektiva kulturella och kommersiella miljöer till mycket låga priser.

Till en början begrep sig kommungubbarna inte alls på detta utan vräkte ockupanterna med sedvanligt legalistiskt nit. Men från den ekonomiska stagnationens början på nittitalet började de inse att ockupanterna hade rätt. En hel storstad kan inte leva på enbart lyxverksamheter för övre medelklassen.

Idag ser det ut som om ockuperade kvarter får leva vidare. I alla fall blir det inte myndigheterna som tar död på dem – men risken finns ju att de blir så kommersiellt framgångsrika att de förvandlar sig själva till spekulationsobjekt. Det är i så fall inte första gången folklig business har hårdnat till iskallt klassvälde.

Fast på vägen hinner förhoppningsvis rörelsen åstadkomma en massa bra saker.