Publicerat i en tidning – oklart vilken – 2000
Nu skiljer övre medelklassen ut sig. Den organiserar privatskolor för att garantera sina barns klassposition. Den tar ut sina försäkringspengar ur det nationella systemet för att om möjligt lägga fler år till sitt liv än vad majoriteten kan räkna med att få. Och den zonerar in stan i övremedelklass- och underklassområden för att slippa konfronteras med nån som kan ge den dåligt samvete. Senast genom att slakta de kommunala bostadsbolagens bestånd i innerstan, som den vill räkna till övremedelklassområdena.
Uppdelning. Särskiljande. Apartheid.
Det är inget nytt. Det går visserligen ovanligt fort nu. Skolan har fram till nu varit ett område där apartheid har varit om inte förbjuden så åtminstone inte god ton. Men vi får inte idealisera det förflutna. Övre medelklassen har alltid velat ha uppdelning. Apartheid har varit officiell politik under hela den svenska modellens glansperiod.
Townships
Folkhemmet hade inte mer än proklamerats förrän apartheid slog igenom i stadsbyggandet. Fram till trettiotalet bodde i princip de fattiga på de rikas bakgårdar. Men detta hade alltid setts med obehag från de fina. Speciellt oroades man av arbetarnas kollektiva livsföring – att alla barn var allas barn och att ägodelar lånades runt i kvarteret stred mot den etablerade moralen.
I 1800-talets Frankrike lanserade de kristliga ett botemedel mot denna omoral: de fattiga skulle lokaliseras ut ur stan, till ”townships” som det senare skulle kallas i Sydafrika. Där kunde de lättare övervakas, där skulle de göra mindre skada, och om de bara isolerades tillräckligt från varandras dåliga inflytelser skulle man rentav kunna uppfostra dem till en anständig medelklasskultur.
Denna township-princip slog igenom brett i hela den europeiska kulturen med funktionalismen. Den pläderade helt öppet för uppdelning av ”funktioner”, dvs bo, arbeta osv åtskilt från varandra. Den pläderade också helt öppet för gleshet och avstånd mellan människor. Uppdelningen av samhällsklasserna fick man på köpet, men det var ofrånkomligt när man dessutom höll sig med industriellt byggande: kommunala hyreshus åt arbetarna, småstugor åt lägre medelklassen, villor åt övre medelklassen.
Välgörenhet
Funktionalismen, eller township-principen, hade inte drivits igenom av någon folkmajoritet. Hyreshusförorterna var massivt impopulära redan från början. Det gick inte att få folk att bo där under hela 30-talet om man inte hyrde ut lägenheterna gratis. Det var först med efterkrigstidens massiva inflyttning som hyreshusförorterna kunde fyllas. Så sent som 1947, då Stockholms stad gjorde en publikundersökning, var det bara 2 procent som kunde tänka sig att bo så. De flesta ville bo i centrum, eller i ett eget hus.
Då som nu
Aktören bakom politiken var, enligt Sten O. Karlsson, det så kallade välgörenhetsborgerskapet, i Sverige organiserat i Centralförbundet för socialt arbete (Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet, Symposion 1993). Det var för övrigt samma organisation som hade drivit igenom 30-, 40- och 50-talets steriliseringar av oönskade. Där satt de allihop, höga tjänstemän och akademiker som förfasade sig över de fattigas fattigdom och dåliga seder och hade inget annat att komma med än:
– Bort med dom!
Trevlig apartheid
Fram till femtiotalet kan man tala om en ”apartheid med mänskligt ansikte”, dvs det fanns en viss strävan från de styrande att göra underklassens townships trevliga. I stadsplanen för Gubbängen 1942 har man ett långt resonerande förord om hur man skulle gå folk till mötes – även om man till slut ger upp eftersom det enda man vet med säkerhet är att folk vill bo centralt…. I stadsplanen för Bredäng 1963 är alla sådana strävanden borta. Där handlar det bara om att tränga ihop underklassen så trångt som möjligt för att ”ge största möjliga plats för enfamiljshusen”. Den trafik som obönhörligen alstrades i denna apartheidstad organiserades också enligt apartheidprinciper. T-bana för folket, bilvägar för medelklassen. Även här hade man sociala ambitioner fram till 50-talet: T-banan kom för att spårvagnarna inte var tillräckligt snabba och bra. Men gissa vad man vill satsa på idag – trots att det fortfarande är övre medelklassen som åker bil till centrum i högtrafik? Ja, just det: bredare vägar. Visserligen går det fortare att åka bil än T-bana, men övre medelklassen har inte tillräckligt mycket högre standard än kollektivtrafikanterna för att de styrande ska vara nöjda.
Omedvetet?
Egendomligt nog verkar denna åtskillnadspolitik under lång tid ha bedrivits omedvetet, med vissa undantag. Stadsarkitekten Göran Sidenbladh var t.ex. fullt på det klara med att Klara revs ”för att de som bodde där inte kunde betala för cityläget”, som han uttryckte det på en konferens runt 1980. Och en professor Folke Kristensson på Handelshögskolan bidrog med en skiss över det framtida Stockholm till Regionplanekontoret i mitten av 60-talet som kort och gott bestod av tre koncentriska cirklar. Innerst stod det SACO, sen TCO och ytterst LO.
Men de verkar ganska ensamma. Politikerna i gemen verkar ha trott att den ständiga BNP-ökningen på något sätt skulle ge alla en överklassposition så småningom och alla få det bättre än alla andra. Eller identifierade de sig redan då med de privilegierade?
Ja, hur ska man tolka Hyresgästföreningens officiella ståndpunkt på 70-talet, då övre medelklassen hade upptäckt centralitetens fördelar och vällde in till innerstan från sina villaförorter. Då, när de medellösa vräktes ut ur lägenheter som topprustades och slogs samman och såldes som bostadsrätter, då hördes få protester från det hållet, utom från drabbade aktiva medlemmar förstås. Då talade man om att ”detta är den standard vi har rätt att kräva” (citat Roland Larsson i en kampartikel för lyxsaneringar i Hyresgästföreningens tidning, omkring 1977). Samtidigt, kan man påpeka, byggdes en helt annan sorts standard i de längst ut belägna townships…
Vrål-Åke slår till
Det var egentligen först i början på 80-talet som åtskillnadspolitiken började föras medvetet, som ett sätt att gynna dem man ville gynna, vilket naturligtvis var just de personer som hade makt att gynna någon…
Anslaget gavs av Åke E. Andersson i boken K-samhället. Andersson var nyutnämnd chef för Institutet för framtidsstudier, och han lanserade idén om storstaden som utvecklingens drivkraft. Förstås var inte alla storstadens människor lika värdefulla därvidlag. Egentligen var det bara de som hade akademisk utbildning som hade något att bidra med, tyckte Andersson. Därför skulle man se till att dessa lätt kunde träffa varandra – samtidigt som de inte skulle behöva riskera att kasta sina pärlor för svin, dvs icke-akademiker. Därför skulle man satsa hårt på motorvägar; de som det gällde åkte naturligtvis inte kollektivt. Därför skulle man också segregera bostadsområdena hårt, så att de inte skulle behöva riskera att träffa utomstående.
Den som minns den kulturella och politiska atmosfären i början av 80-talet förstår att Anderssons tankar slog an som en präriebrand i stadsplanerarkretsar. Resultatet blev Regionplaneskiss 85 där bland annat det som sen blev Dennispaketet först presenterades.
Jag vill inte påstå att segregationen i Stockholm är minutiöst planerad. Men idag, när de kommunala bostadshusen avskaffas i stadens centrum, följer makthavarna bara konsekvent sin gamla 1900-talspolitik. Lika konsekvent som när de bygger lyxreservat med privata gator på Nybodahöjden, när de ska måla upp en framtidsvision på bostadsmässan 1998. Stockholms politiker och ledande ämbetsmän har aldrig strävat efter en integrerad stad där alla är välkomna överallt. Inte sen förrförra seklet.
Det är nästan så vi alla har fångats i apartheids kategorier. Att vi har förlorat förmågan att föreställa oss hur en integrerad stad kan se ut.
Hur många är det till exempel inte som instinktivt känner att innerstan, det är för dom ”fina”. Hur många av oss vågar egentligen kräva oss rätten att bo så centralt vi helst skulle vilja bo?
Och hur många är det som kan föreställa sig ett Stockholm som inte är uppdelat på ”innerstad” och ”ytterstad”, på ”inne” och ”ute”, utan är lika centralt och lättillgängligt och offentligt och betydelsefullt överallt?