Är kulturklassning ett rimligt skydd?

Sedan en tid pågår ett bråk där stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal är huvudperson. Hon har kritiserat Stadsmuseet för att med sina kulturmärkningar av byggnader göra alla förändringar i stan omöjliga, och anklagat Stadsmuseet för att prata strunt.

Och kulturpersonerna har hakat på och bett borgarrådet sköta sitt och Stadsmuseet att sköta sitt.

Senast har SvD:s arkitekturskribent Ola Andersson, vars ståndpunkter Alternativ Stad ofta delar, undrat om Alvendal begriper vad hon ställer till med. Om kulturmärkningssystemet avskaffas, som Alvendal vill, finns inget som hindrar rivningshysterier à la 70-talet, säger Andersson. Det skulle

“innebära att samtliga stora bygg- och fastighetsbolag, för att höja värdet på sina fastigheter, i konkurrensens namn tvingas göra planer att riva, bygga om och bygga till sina blåmärkta fastigheter. Dessa kommer i allt snabbare takt att rivas eller förvanskas. Det innebär naturligtvis i sin tur att det blir allt svårare för staden att neka exempelvis bostadsrättsföreningar ombyggnader av kulturhistorisk bebyggelse.
Skulle det bli så går Stockholms innerstad mot ytterligare en kulturhistorisk katastrof där inga byggnader har något annat skydd än möjligen politikernas högst privata tycke och smak.”

Det finns två tveksamheter i Anderssons resonemang, även om grundprincipen håller, dvs att det måste finnas begränsningar för hur mycket man ska tillåtas exploatera andra människors livsmiljö.

För det första fanns det kulturmärkning även på 70-talet, för att inte säga 60-talet. Vi minns, för vi använde den ofta för att försöka rädda rivningshotade hus. Inte särskilt ofta med framgång dock. Kulturklassningen är precis så verkningsfull som politikerna vill att den ska vara.

För det andra är kulturklassning ett alldeles irrelevant skydd. För oss är det mindre viktigt att spara ett hus för att någon expert säger att det är kulturhistoriskt värdefullt; det är viktigare att spara det för att det används till bra saker. Kulturskyddet av parkeringshuset på Regeringsgatan är meningslöst eftersom syftet med huset är meningslöst. Medan vi tycker det ska mycket starka skäl till för att riva ett hus där det bor människor som trivs, eller som bidrar på ett bra sätt till stadens funktioner, helt oavsett om huset är kulturhistoriskt märkligt eller inte.

För oss kan Stadsmuseet gärna sitta och kulturmärka hus, om vi håller i minnet att våra egna bedömningar är lika värdefulla som deras.

Vi ska ju dessutom minnas att kulturetablissemanget ibland har högst märkliga kriterier för vad som är värdefullt. Kriterier som säger mer om dem själva än om husen.