Barnkultur istället för public service

Få företeelser visar den etablerade samhällselitens brist på tankar så tydligt som diskussionen om “public service” som Sveriges Radios och Sveriges Televisions program kallas med karakteristisk fantasilöshet.
Där finns å ena sidan välfärdsstatsetablissemangets lite ängsligt föräldraaktiga strävan att uppfostra folket – men helst i smyg. Gärna kultur och nyttig information – men helst så inbäddat i robinsonsåpor att det slinker ner utan att det märks.
Där finns å andra sidan marknadsfundamentalisternas “ge folk det folk vill ha”. Dvs samma såpor och slimmade hollywoodprodukter tillyxade efter enkel mall och med minimal kreativitet. Om välfärdsbyråkratin liknar ängsliga föräldrar påminner marknadsfundamentalisterna mest om föräldrar som har abdikerat. Om ungarna vill spika i pianot och hålla grannarna vakna till tre så låt dom för guds skull göra det.
Faktum är att barn i en verklig barn-föräldrarelation visar större skaparförmåga än så. Kanske de till och med visar större skaparförmåga än de vuxna som behandlas som barn av grälande mediapolitiker.

Som Ulf Janson har visat lever barn i två kulturer. Dels i en vuxenkultur som är vertikal, hierarkisk och inriktad på en abstrakt definierad nytta (eller i värsta fall på de vuxnas bekvämlighet). Dels i en kamratkultur som är autonom, horisontell, jämlik, demokratisk och inriktad på barnens spontana behov här och nu. Barn underordnar sig alltid – synbarligen – vuxenkulturen för att de vuxna är starkast (även om barn också är skickliga i att utöva känslomässig utpressning för att få igenom sina önskemål). Men så fort de vuxna inte är där går de in i barnkulturen som är demokratisk och satirisk gentemot de vuxna. Som bekant har barn en otrolig förmåga att finna det löjliga i det vuxna håller för heligt och inte minst finna skenheligheten i det hela.

Såväl välfärdsbyråkratin som marknadsfundamentalisterna strävar efter att behålla initiativet och hegemonin i TV-bolagets (TV-bolagens) styrelserum. De föreställer sig att det meniga folket ska vara barn för alltid. Barnkulturen har också det draget, men den är mer än så. Den är också hegemonisträvande. Barns lek är en förberedelse för vuxenlivet dvs en förberedelse för att ta över de vuxnas värld på ett jämlikt vis, på tvärs mot de vuxnas hierarkirelationer. En mediepolitik med den insikten har vi inte haft sen sjuttitalet – “verka för att alla får möjlighet till eget skapande”, “värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den”, som det uttrycktes i 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut

PS Se vidare Ulf Janson: Delaktighet som social process – om lekande och kamratkultur i förskola, i Anders Gustavsson (red): Delaktighetens språk, Studentlitteratur, Lund 2004.