Demonstrationsrätten slås fast i Regeringsformen, som är grundlag. I andra kapitlet, §1, sägs det:
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
(…)
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats.
Allmän plats definieras i Ordningslagen (1993:1617), första kapitlet, §1:
Med offentlig plats enligt denna lag avses
1. allmänna vägar,
2. gator, vägar, torg, parker och andra platser som i detaljplan redovisas som allmän plats och som har upplåtits för sitt ändamål,
3. områden som i detaljplan redovisas som kvartersmark för hamn- verksamhet, om de har upplåtits för detta ändamål och är tillgängliga för allmänheten, samt
4. andra landområden och utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik.
Inget sägs att ”utrymmen inomhus som stadigvarande används för allmän trafik” skulle mista sin ställning som allmän plats om fastigheten ägs av en privatperson.
I andra kapitlet regleras rätten att ordna allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Och här är det tydligt att det är helt fritt fram så länge man inte stör trafiken:
§5 En allmän sammankomst som avses i 1 § första stycket 4 behöver inte anmälas, om den med hänsyn till det förväntade antalet deltagare, den utvalda platsen och tiden för sammankomsten samt de anordningar som avses förekomma kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken.
Små tillställningar är alltså enbart upp till arrangören.
För större krävs polistillstånd, av skäl som framgår av §10:
Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.
Att det skulle störa ägaren av ett inomhustorg och hans politiska preferenser är inte ett giltigt skäl.