Bara mycket partitrogna socialdemokrater kan tro att det snabbt ökande politiska eländet i det svenska samhället började i september 2006. Dess rötter går långt tillbaka i tiden.
Den här kurvan visar att ojämlikheten började öka ungefär 1980 och sen bara har ökat mer och mer, oberoende om vi har haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. De senaste åren före den borgerliga valsegern ökade den mer än någonsin, vilket kanske var orsaken till att folk tröttnade på Persson.
Den ökande ojämlikheten kan stå som en koncentration av det politiska eländet i landet. Den står för folkmajoritetens politiska svaghet – vi klarar inte av att värna vår andel av landets rikedom. Den står för en pervers roffarkultur där ett litet fåtal läggar beslag på alltför mycket på andras bekostnad. Den står dessutom för högst konkreta sociala problem – ju ojämlikare samhälle desto mer kriminalitet, sjukdom, obildning, misstro mot andra människor och kort sagt social stress.
För oss i miljörörelsen var det främst en sak som hände 1980: nederlaget i folkomröstningen om kärnkraft, som tog knäcken på 70-talets livaktiga folkrörelsekultur. Men detta år knäcktes också arbetarrörelsen i form av en storlockout som satte punkt för 70-talets livaktiga rörelse av vilda strejker.
Naturligtvis beror inte eländet på två isolerade händelser. Det fanns sedan länge uppbyggda svagheter i den folkliga politiken – inte bara i Sverige utan i hela västvärlden – som vid 70-talets slut ledde till att tidigare framgångar vändes i sin motsats – inte bara i Sverige utan i hela västvärlden.
Nittonhundratalets framgångar beror i stort sett på följande:
I den politiska kultur som bars upp av arbetarrörelser och antikoloniala rörelser frodades också andra rörelser – fredsrörelser, kvinnorörelser, bonderörelser för jordreform och stabila matpriser, och från ungefär 1965 miljörörelser och rörelser som försvarade fysiska allmänningar.
Framemot mitten av 1900-talet – lite tidigare i länder som Sverige – hade de blivit så mäktiga att de härskande klasserna såg sig tvingade att bjuda in dem som partners i makten. Arbetarrörelser fick en inteckning i makten i nord i form av socialdemokratiska regeringar. De nationella rörelserna fick en inteckning i makten i syd i form av självständiga stater.
Men detta hade ett pris.
Priset för delaktighet i makten var att man måste anpassa sig till den globala konkurrensen. Detta krävde bland annat att den radikala demokrati som hade kännetecknat rörelsernas ursprungliga mål måste bort. Istället intogs dess plats av tillväxt; detta krävde i sin tur ett förtroendefullt samarbete med rörelsernas ursprungliga motståndare bland globala investerare och kapitalister.
Och detta i sin tur krävde att de rörelser som hjälpt de nya regeringarna till makten måste demobiliseras för att inte störa samarbetet. Lekmän måste ersättas av anställda tjänstemän som lydde order uppifrån. Resurser måste centraliseras för att kunna undanhållas missnöjda medlemmar.
Det globala upproret under ett tiotal år runt 1970 var en demonstration från missnöjda rörelsemedlemmar som ansåg att kompromissandet och centralstyrningen drivits för långt. I stort sett var detta uppror osamordnat och politiskt oenigt, för att inte säga kaotiskt, och därför i längden ineffektivt. De ursprungliga destruktiva tendenserna kunde därför fortsätta ostörda. I slutet av 70-talet hade de lett fram till ungefär följande.
I den här exposén kan det se ut som om det är livsfarligt att acceptera regeringsmakt – en sorts faustavtal som man bara kan skriva på om man vill förlora sin själ. Kanske det är så. Eller kanske det också finns smitvägar?