Ekonomerna överger marknadsfundamentalismen?

Riksbankens ekonomipris “till Nobels minne” 2007 visar åtminstone att marknadsfundamentalismen börjar bli lite urmodig i ekonomkretsar. På grund av det minimum av vetenskaplig heder som kanske måste finnas i ett universitetssystem går det inte att i evighet överse med en vetenskaplig modells brister. Redan tidigare har ju också kritiker av det förhärskande såkallade neo-klassiska synsättet som Amartya Sen, Joseph Stiglitz och William Vickrey fått priset.

Och den såkallade post-autistiska rörelsen får alltfler proselyter.

Det är bara i politiker- och mediakretsar – och förstås bland näringslivets bandhundar – som marknadsfundamentalismen fortfarande lever i full blom. Bara där kan man, helt oproblematiserat, höra påståenden som att “En ökad konkurrens kommer att stärka drivkrafterna för ökad effektivitet och ökad kvalitet i tjänsterna” (citat statsverkspropositionen 2006). Bara där tror man fortfarande att marknaden automatiskt ställer allt till det bästa.

Ja, alliansen är inte ensam om sådant, socialdemokrater kan också.

Annars är ju neo-klassisk ekonomi behäftad med en rad tveksamheter inte bara till sina följder utan också rent teoretiskt. Bara som förslag:

  • Den neo-klassiska ekonomins kärna är teorin om tillgång och efterfrågan – om priset går upp beror det på att efterfrågan är större än tillgången, och överpriset bidrar då till att producenterna producerar mer, tillgången ökar och att allt jämnar ut sig. På verkliga marknader ser förstås säljarna till att de håller priset uppe genom olika trick, s.k. etableringshinder – exempelvis skalfördelar, revirpinkning, patent, företagshemligheter eller lägesfördelar.
    Detta är en viktigare mekanism än man kan tro. Det är lägesfördelar som hindrar överpriserna i centrum att gå ner – fastighetsägarna motverkar alla försök att göra centrum större. Det är revirpinkning som ser till att direktörslönerna är så höga – direktörer släpper bara in ett litet fåtal i sin klubb för inbördes beundran. Det är skalfördelar, patent och företagshemligheter som ser till att fattiga länder förblir fattiga. Osv.
  • Den neo-klassiska ekonomin tror att alla samband som har ekonomiska konsekvenser är lineära, av typen A=BxC. I verkligheten finns få samband som är lineära mer än inom ett snävt intervall. De flesta samband är “kaotiska” dvs. “lite till” av något som tidigare har kunnat ökas utan problem orsakar plötsligt mycket stora förändringar på helt oväntade ställen.
  • Den neo-klassiska ekonomin tror att man alltid ökar effektiviteten i ekonomin om man marknadsutsätter en verksamhet.
    I verkligheten kan mycket väl två eller fler icke marknadsutsatta verksamheter motverka varandras ineffektiviteter så att marknadsutsättning på ett ställe bringar systemet i total obalans. Det mest uppenbara fallet är statliga verksamheter som disciplinerar ett privat monopol – om de statliga verksamheterna marknadsutsätts blir det lättare för det privata monopolet att missbruka sin ställning vilket vi har sett exempel på i modern marknadsutsättning av t.ex. elektricitet.
  • Enligt neo-klassisk ekonomi styrs människor av jagande efter individuella fördelar – de är “ekonomiska människor” som det kallas. I verkligheten kan detta visas vara ett ganska underordnat motiv – strävan efter att anpassa sig till socialt accepterade normer är mycket starkare.
    Vilket t.ex. innebär att normer och tabun är mycket starkare styrmedel än marknader och penningbelöningar. Vilket i sin tur innebär att införande av marknadsbelöningar som krossar tidigare tabun kan leda till försvagning av motivet – ett skäl till att t.ex. “pris på miljön” kan vara nog så tvivelaktigt.
  • Neo-klassisk ekonomi utgår också från att detta jagande efter individuella fördelar leder till att alla får det bättre. Men om alla låg och lurpassade på varandra enligt neo-klassisk teori skulle ingenting bli gjort. Det är bara på grund av att vi kan bortse från de omedelbara ekonomiska fördelarna och bjuda på oss själva som vi kan locka andra att göra likadant och som samarbete kan komma igång. Och det är bara genom samarbete som vi kan upprätthålla ett komplicerat samhälle.
  • Neo-klassisk teori utgår från att det yttersta målet i tillvaron är högsta möjliga individuella konsumtion, eller maximering av individens valmöjligheter. Mot detta kan riktas en ekologistisk kritik, men det finns också en intressantare kritik som utgår från att människan inte bara är en individ, utan också medlem i ett samhälle.
    Den utgår från att människan som art redan från början är en gruppvarelse som hela tiden är inbegripen i en nödvändig förhandling mellan sin individuella och sin kollektiva personlighet. Individens behovstillfredsställelse på marknaden – neoklassikerns val – är på detta sätt inte bättre än grupp-personlighetens som tillgodoses via omfördelning och ömsesidiga gåvor.
    Omfördelning står här för politiskt beslutad resursfördelning för gemensamt beslutade mål för att hålla ihop samhället på makronivå, medan gåvor står för individuellt beslutad resursfördelning för att att skapa och vidmakthålla relationer på lång sikt eller att hålla ihop samhället på mikronivå. Alla tre – marknad, omfördelning och gåvor – behövs i en mix där maximering av de individuella valmöjligheterna bara är ett av tre likvärdiga mål.
    Man kan säga att neoklassikerns fixering vid individen och marknaden innebär en sorts stympning av vår personlighet där vi bara tillåts vara kund/köpman men varken medborgare eller medmänniska – eller där dessa egenskaper också bakvägen förvandlas till en sorts marknad där syftet är att individualistiskt sno åt sig maximal konsumtion på andras bekostnad.
  • Detta leder i sin tur in på frågan om hur målkonflikter löses. Neo-klassiker insisterar på att det alltid bör ske via marknadsoptimering (t.ex. ”sätt pris på miljön”) – medan den mångsidiga lösningen alltid inbegriper ett moraliskt resonemang och politiska medel. ”Moral” är i själva verket just förhandlingen mellan vår individuella och kollektiva personlighet där det alltid finns tre kompletterande strategier: att söka efter bästa totalresultat, s.k. målutilitarism, att i brist på den totala kunskapen gå efter erfarenhetsmässigt utformade tumregler, s.k. regelutilitarism, och att ta fasta på förhandlingens kärna som ju är att se till att alla som deltar för tillfället är nöjda.
    Marknadsoptimeringen är en kvantitativ lösning som alltid kan räknas fram, medan den moraliska förhandlingen är en kvalitativ. Den moraliska förhandlingen kan leda fram till en dellösning där viktiga aspekter kommer bort som en följd av ojämlikhet och ojusta maktförhållanden, men marknadsoptimeringen gör det alltid som en följd av reduktionism i metoden.
  • I neo-klassikernas värld är valfrihet det högsta goda, se ovan. Men i verklighetens värld kostar alltid valfrihet något – det finns s.k. transaktionskostnader, som ibland kan vara stora. Det är upptäckten av detta som mer än något annat har bidragit till att diskreditera den neo-klassiska ekonomin i akademiska kretsar. För transaktionskostnader gör att marknader ibland inte alls alltid är det effektivaste sättet att fördela varor.
    I industrialismens barndom byggdes inte telefonnätet och järnvägarna ut som statliga monopol av nån sorts rättviseskäl utan för att det var det effektivaste – sånt som kallas infrastruktur är effektivare om det ställs till förfogande gratis lika för alla. Och datorsamhället växte upp så snabbt som det gjorde för att i dess barndom alla i branschen spred nyheter som gåvor och struntade i att ta betalt. Bara för att ta två exempel.
    Gemensamt för dessa båda är att det är kostar lite att låta ytterligare en få del av systemet. Ibland kan kostnaden rentav vara negativ. Och då är marknader slöseri.
  • Neo-klassiker tror på vad de kallar “jämvikt” men i verkligheten finns aldrig någon sådan – helt enkelt för att det tar tid att uppnå den och under tiden hinner systemet förflytta sig så att det uppstår en ny tänkt “jämvikt” att uppnå vilket också tar tid. Osv. I verkligheten är systemet således alltid i ojämvikt, oftast kraftig sådan. Neo-klassisk ekonomi bygger alltså på det något orealistiska antagandet att tid inte existerar.
    Ett exempel på detta är neo-klassikers insisterande på att ett land ska specialisera sig på det det är bäst på – medan all “utveckling” alltid har byggt på att länder med otrolig möda har lärt sig att slå sig in på nya, mer potentiellt lönsamma marknader som de inte har varit “bäst” på.
  • Neo-klassiker förutsätter att alla aktörer på marknaden har full kunskap, eller åtminstone agerar “som om”. I verkligheten har ju vissa – oftast säljarna – i regel mycket bättre kunskap än andra – oftast köparna – vilket systematiskt gynnar säljarna.
    Men ännu mer oroande är det att när det gäller särskilt viktiga ekonomiska beslut finns väldigt liten kunskap över huvud taget, utan de som tar besluten tenderar att lita till fördomar och politiska önskemål hos sina närmaste. Det är sådant flockbeteende som orsakar såväl konjunkturer som såkallade megaprojekt som oftast blir minst dubbelt så dyra som det var tänkt. Den tänkta “marknaden” förvandlas alltså omärkligt till politiska beslut men försvaras ändå av neo-klassiker eftersom de inte heller märker något.
  • Enligt neo-klassikerna är alla ekonomiska verksamheter “samma sak”, dvs lika bra. Allt är växlingsbart i allt annat – vilket bland annat leder till att det inte spelar nån roll om ett land specialiserar sig på att utveckla datorer eller på att odla sockerrör.
    I verkligheten finns det “bra” och “dåliga” verksamheter, dvs vissa verksamheter har utvecklingspotential och andra inte, sett ur strikt ekonomisk synpunkt. Det är av detta skäl det kan löna sig för ett land, eller en person, att inte satsa på vad det är bra på, utan medvetet utveckla något nytt fast man är dålig på det i början.
  • Neo-klassiker utgår från att de enda relationer som finns på en marknad är ekonomiska. I verkligheten är marknadsrelationerna bara ett specialfall av maktrelationer som också kan ta ett otal andra former. Inte minst visas detta i fall av monopol – monopolets makt består inte bara i att kunna ta extra mycket betalt utan också i att det har lätt att muta och hota sig till ytterligare fördelar. Och monopol behöver inte vara absoluta för att resultera i sådana maktobalanser – det räcker med det relativa monopol som alltid finns på en arbetsmarknad av relativt få kapitalister och ett överflöd av arbetare eller på matmarknader av få uppköpare, grossister och säljare av insatsvaror, samt ett otal bönder.

Var och en av dessa punkter kanske neoklassikerna skulle överleva – men se bara så många de är!

Den som är vill veta något om de empiriska resultaten av eländet kan läsa Joseph Stiglitz’ Globaliseringen och dess kritiker, som handlar om hur marknadsfundamentalisterna på IMF for härjande omkring världen på 90-talet och förstörde land efter land.

Neo-klassiker försöker alltid försvara sig med att de bara har gjort en enkel modell för hur samhället fungerar och att detta inte är mer fel än när andra samhällsvetenskapare gör enkla modeller. Och de kan de ha rätt i.
Problemet uppstår först när denna förenklade och bitvis starkt missvisande modell bokstavstroget används som tvingande föreskrifter. Sådant görs sällan med socialantropologiska eller sociologiska modeller.

Ändå är det förvånande hur lite bas neoklassisk ekonomi har i verkligheten. Neoklassiska ekonomer föredrar teori framför empiri – medan de är istånd att bygga upp de mest häpnadsväckande slutsatser från de enkla och ofta tveksamma postulat som listats härovan är de inte alls lika förtjusta i att kolla upp om slutsatserna stämmer med verkligheten. Ja, inflytelserika neoklassiker som Milton Friedman har t.o.m. hävdat att det inte spelar nån roll om det stämmer med verkligheten eller inte, teorin är sin egen verklighet. Det är främst detta som den s.k. post-autistiska ekonomin har vänt sig mot – de har med all rätt hävdat att utan empiri är det inte vetenskap utan bara ideologi.

Egentligen är det otroligt hur detta teoretiska mischmasch som bevisade sin oduglighet redan på artonhundratalet kan ha fått så stark trollkraft efter 1975. Den enda förklaring jag kan hitta är att en ideologi som betonar den starkares rätt och köpkraften och som det enda viktiga i världen måste ses som enormt attraktiv av folk med stor köpkraft – och tyvärr har även folkliga politiska partier blivit alltför beroende av sådana.

Förra gången marknadsfundamentalismen krossades var det arbetarrörelsen som stod för saken, även om det krävdes ideologer för att legitimera det. Hittills har folkrörelser lyckats på en del håll i Latinamerika – och man kan nog ha förtroende för att de 90 procent som har intresse av en annan ordning kommer att lyckas i resten av världen också så småningom.

Litteraturförslag:
– Karl Polanyi: Den stora omdaningen : marknadsekonomins uppgång och fall, Arkiv 1989
– Peter Self: Rolling back the market : economic dogma and political choice, Macmillan 1999
– Erik Reinert: How rich countries got rich … and why poor countries stay poor, Constable 2007 – samt hans uppsatser.
– Paul Ormerod: The death of economics, Faber 1994
– Emmanuel Todd: L’illusion economique, Gallimard 1999
– Amitai Etzioni: The moral dimension. Towards a new economics, Macmillan 1989
– Stephen Marglin: The dismal science, Harvard University Press 2008.
– Daniel Ankarloo: Marknadsmyter, Etc 2008
– Bo Rothstein: Är insikter i ekonomi effektiva?, ur Ekonomisk Debatt 1996:3.

En lista på skillnader mellan neo-klassisk ekonomi och åtminstone ett av alternativen finns på The Other Canon. En av nyckelfraserna: Neoklassiker “har hellre exakt fel än ungefär rätt”.

Titta också gärna in på bloggen Ekonomikommentarer, som ibland pekar ut marknadsfundamentalismens teoretiska brister.

Under rubriken Neoklassicismens mörka hjärta/onda kärna gör Erik Bengtsson en egen lista. Åtminstone några punkter sammanfaller med denna.