Ett förslag till en socialdemokratisk stadspolitik

Johannes Åsberg, socialdemokrat och känd från Yimby Göteborgpresenterar ett förslag till socialdemokratisk stadspolitik på Arena, hittills mest känt som miljonprogramsnostalgiker.

Det är ett bra program, så långt det går. Det pekar ut vad som är bristerna i dagens (och gårdagens) stadsbyggande – de väldiga avstånden, miljöförstöringen, segregationen, ensidigheten – och sätter upp motsatsen som mål. Bostadsbrist och segregation borde vara givna socialdemokratiska hjärtefrågor att göra något åt, säger programförslaget och pekar på alternativ till dagens destruktiva praxis.

Inte minst sätter det fingret på en av nutidens stora gåtor: alla tycks vara eniga om att täta ‘förfunktionalistiska’ stadsbyggnadsprinciper är bäst – men varför används de inte? Istället bygger man motorvägar och externa köpcentra för glatta livet och glesar ut städerna ännu mer – inte minst de borgerliga politiker som åtminstone här i Stockholm pratar mest om ‘promenadstad’. Nya ‘stadsliknande’ stadsdelar typ Hammarby Sjöstad är glesare och mer ensidiga än dem de vill efterlikna. Efterfrågan på stad är enorm, men allt den leder till är att priserna går upp. Produktionen står still.

Läs programförslaget, och om du får nån socialdemokratisk politiker inom räckhåll, släng det i synen på honom eller henne och kräv svar! Enligt Johannes är det hittills bara ett fåtal yngre av dem som har reagerat (mest positivt, tack och lov). Men programförslaget behöver bli mycket mer allmänt känt i dom kretsarna för att kunna ifrågasätta gammal rutin och påverka deras politik.

Men givetvis finns det mycket som inte står där.

En brist i programförslaget som de socialdemokratiska politikerna har pekat på är att det inte sätter in stadsbyggandet i något allmänpolitiskt sammanhang, vilket gör det lätt att skyffla åt sidan. Visst skulle man till exempel lätt kunna se en näringspolitisk poäng i att bygga om städerna för ekologisk hållbarhet? Det skulle skapa inhemsk efterfrågan och skapa jobb, ungefär som bostadsbyggandet på 30-talet, samtidigt som det skulle minska kostnaderna för framtida produktion. Bara för att ta ett trick som kan placera programförslaget mer i centrum av debatten.

Ett annat problem är att förslagen är för mycket av önskelista. Det framgår inte tydligt var systemfelen ligger och vad skälen är till att det blir fel. Och då blir det svårt att se vad man måste göra. Lagstiftningen nämns visserligen uttryckligen som ett sådant systemfel – i vissa fall är det direkt olagligt att bygga attraktiva stadsdelar – men det finns fler:

  • Om exempelvis grundskälet till utglesning, segregation och stora avstånd är att det är billigast för exploatören att utnyttja kommunala subventioner i form av dyr infrastruktur till att bygga på avlägsen billig mark – ja, då framstår det tydligt att hemligheten ligger i att sluta bjuda på denna infrastruktur. Eller ta betalt för den, som man gör på sina håll i Frankrike.
  • Om skälet är att kommunen tar ut oskäligt höga priser för byggrätter i centrum trots att det är billigast för kommunen att man bygger där – ja, då framstår det som att man måste sänka dessa priser, och sätta dem efter politiska mål istället för kortsiktiga lönsamhetsmål.
  • Om skälet är att det inte finns några stadsplanerade tomter i hyggligt centrala lägen – ja då gäller det att se till att det finns sådana. Då behöver stadsplanepraxis ändras.

Säkert finns det ännu fler.

Programförslaget säger inte mycket om vem som ska göra något åt det här. Det är ett förslag till regeringspolitik, i stat och kommun. Men nog behövs det lite mer än så för att bryta en tradition av nästan hundra år av stadsförstörelse? Visst skulle det gå mycket fortare att läka stadens sår om vi hade en rörelse i de stadslösa stadsdelarna för “rätt till staden” som det hette i Frankrike på 70-talet?

Fast det där senare är förstås ingen partifråga att stoppa in i ett partiprogram, så Johannes gör nog rätt i att hålla det utanför. Det är en fråga för bland annat oss. Vi får ta vid där Johannes sätter stopp.