Formell eller reell demokrati

Alternativ Stad bildades 1969 i protest mot en alltmer formaliserad demokrati. Närmaste förevändning var skövlingarna i Klara som hade beslutats “i demokratisk ordning” men i verkligheten av ett litet antal professionella i slutna rum efter att frågan “avpolitiserats” som den tidens ledande kommunalpolitiker Hjalmar Mehr uttryckte det, dvs undandragits från allmän debatt.

Så tillvida har vi misslyckats som formaliseringen är värre än någonsin. Då var politiker fortfarande angelägna om att ha nåt sorts folkligt mandat för mycket av det de gjorde – “Jag förstår mig inte på politiken nuförtiden” sa Gunnar Sträng i sin sista intervju strax innan han dog 1992, “när jag var minister la jag inte fram ett lagförslag innan jag hade diskuterat det på minst hundra möten med medlemmarna, idag kommer det lagförslag som aldrig har varit utanför kanslihuset”.

Det vore lätt att här bryta ut i klagovisor över EU, WTO, IMF och andra slutna rum där dagens politik beslutas. Jag ska emellertid ta det från en annan ända.

Strävan från professionella politiker att frigöra sig från medborgarnas, lekmännens, kontroll har alltid funnits där. Världens första demokratiska republik USA hade knappt bildats förrän de ledande politikerna började diskutera hur man skulle slippa alltför mycket folklig kontroll.

Finansministern Alexander Hamilton kom på den förlösande formeln. Anta, sa han, att vi definierar demokrati som de politiker som folket har valt. Då blir det ju definitionsmässigt antidemokratiskt för vanligt folk att protestera mot vad dessa gör.
Hans synsätt skulle efterhand mötas av förståelse av alltfler valda politiker och deras eftersägare.

Det finns emellertid ett annat synsätt. Det är att vi lekmän från tid till annan kan utse förtroendemän som sköter en del saker åt oss som vi själva inte hinner med. Men att vi alltid förbehåller oss rätten att avsätta dem eller visa dem till rätta när de gör fel. 

Ungefär som vilken arbetsgivare som helst kan anställa någon att göra det han/hon själv inte hinner med. Men alltid har rätt att visa till rätta eller avskeda om den anställde inte klarar av jobbet.

Nu är detta inte bara två synsätt som finns i huvet på två olika sorts människor. Utan det är två synsätt som uppstår i två olika sorts praktik.

Det formella synsättet uppstår i kommunal och statlig (och förstås överstatlig) administration, där mer eller mindre professionella administratörer är angelägna om att snabbt kunna sy ihop kompromisser och helst också själva tjäna lite på affären. Då är de angelägna att inte alltför många lägger sig i, det bara komplicerar administrerandet.

Det andra synsättet, det vi i analogi kan kalla det reella, uppstår i lekmäns engagemang för gemensamma angelägenheter. Dvs i strävan att upprätthålla våra gemensamma allmänningar på ett sånt sätt att de duger att tillgodose våra spontana livsyttringar.

Uttryckt på det här viset blir det förståeligt att den reella demokratin har urholkats alltmer under hela efterkrigstiden. Ty under hela efterkrigstiden har det byggts upp allt större förvaltningar där professionella ämbetsmän sköter våra angelägenheter. Inte bara i Sverige utan i hela industrivärlden, även om nog Sverige är ett av de länder där utvecklingen har gått längst.

Och under hela efterkrigstiden har de allmänningar vi sköter själva blivit allt mindre fundamentala för vår överlevnad jämfört med de allmänningar de professionella sköter.

Särskilt förödande tror jag det är att de organisationer som är särskilt uppbyggda för att värna våra intressen i konflikter också har tagits över av ämbetsmän.

Ja, Neil Harvey har med utgångspunkt i Chiapas-upproret hävdat att medborgarskap och medborgerliga rättigheter inte kan existera utan att människor kollektivt kämpar för dem. Bland annat för att det är i en sådan kollektiv kamp som föreställningen om reell demokrati, dvs lekmännens företrädesrätt, kan uppstå.

Uttryckt på det här sättet kommer de byråkratiska ämbetsmannahierarkierna alltid att försöka tränga ut oss från insyn och beslutanderätt. Samtidigt som kollektiva folkrörelser alltid kommer att försöka tränga tillbaka. Vem som är starkast avgör om den formella eller den reella demokratin ska gälla.