Kommunala bostadsbolag är ingen patentmetod

När den borgerliga majoriteten i Stockholm sålde ut allmännyttans hus till bostadsrätter var främsta argumentet för motståndarna att det gjorde det omöjligt för unga människor utan rika föräldrar att skaffa en lägenhet.
Men är kommunala bostadsbolag det enda eller ens bästa sättet att skaffa fram bostäder åt alla?

Varför det över huvud taget finns kommunala bostadsbolag, med uppgift att följa delvis andra regler än de privata, är helt klart. I en storstad med stor inflyttning skapas en monopoliserad bostadsmarknad där det blir mer lönsamt för fastighetsägarna att höja priset på befintliga bostäder än att bygga nytt.

Det som är monopoliserat är marken. Ett nytt företag kan inte, som på andra marknader, hoppa in och starta nyproduktion av mark. Den som sitter på en tomt kan tjuvhålla på den och pressa upp priserna, precis som en matspekulant under missväxt.

Därför blev bostadsfrågan en omstridd fråga redan på artonhundratalet. Den mest explosiva kampen i frågan var Pariskommunen 1871. Det rådde hög arbetslöshet efter kriget mot Tyskland men fastighetsägarna envisades med att kräva in höga hyror. Då gjorde arbetare och hantverkare revolution, tog makten i stan och införde hyresstopp.

Det som satte “social bostadspolitik” på dagordningen i hela industrivärlden var emellertid hyresstrejken i Glasgow 1917 som bröt ut av samma skäl. Den var framgångsrik, och land efter land började med “social bostadspolitik” från 20-talet. Det innebar att kommunala bostadsbolag bildades som fick order att inte ta högre hyra än självkostnad, och i första hand hyra ut till fattigt folk.

Se dess har mycket hänt. Under efterkrigstiden var kommunala bostadsbolag överlägset värst på att bygga torftiga, stadslösa townships för fattigt folk långt från centrum. Under sjuttitalet var Svenska Bostäder värre än John Matsson på att vräka fattiga hyresgäster i centrum och bygga om deras lägenheter för övre medelklassen, och Haningehem använde rena torpedmetoder för att få ut oönskade från Brandbergen. Idag är kommunala bostadsbolag knappast bättre än privata när det gäller att vägra hyra ut till folk i svåra omständigheter.

Och kommunala bostadsbolag är knappast särskilt effektiva på att minska bostadsbristen heller. Antagligen för att de inte kan – proppen sitter nån annanstans.

Om proppen är att det råder brist på mark att bygga på kanske man ska söka lösningen där också?

Om proppen är att andra sitter på marken kanske lösningen är snabbare och billigare exproprieringsmöjligheter för fastigheter som utnyttjas dåligt? Det är knappast rimligt att tomtägare ska kunna tjuvhålla på mark som behövs bättre till annat, och det är knappast rimligt att de ska kunna tillgodogöra sig prisstegringar som beror på andras investeringar. Eller kanske lösningen är att bygga på de väldiga ytor som idag biltafiken ligger på, dels genom direkt asfaltering, dels i form av bullerzoner.
Om proppen är att det är byråkratiskt svårt för kommunen att bebygga mark som används för annat eller inte används alls kanske det är effektivare planförfaranden som behövs? Varför håller sig inte kommunerna med redan färdiga planer för 50 år framåt som kan slängas in efter behov, som man hade 1880?

Stockholms stad lyckades på sagolikt kort tid få byggt flera hundratusen lägenheter mellan 1880 och 1900. Förutsättningen var att hela det som nu är Malmarna låg under en stadsplan som utarbetades redan på 1860-talet och omfattade nästan lika mycket ny mark som det som redan var bebyggt. Den erfarenheten skulle kunna utnyttjas igen. Det som byggdes då är fortfarande populärt och attraktivt trots att det byggdes på ren spekulation av privata fastighetsägare.

Sen är det antagligen bra att kommunen dessutom har en buffert med lägenheter som håller nere hyrorna eller åtminstone jämnar ut dem. Men kommunala bostadsbolag är i sig ingen patentmetod som leder till bostäder åt alla. Det behövs starkare medel av vilka demokratisk kontroll av marken är det viktigaste.