Lågenergisamhälle – men hur?

1974 gav Alternativ Stads energigrupp ut boken Lågernergisamhälle – men hur?

I boken formuleras tre steg mot energislöseriet. Det första var enklare att ta, men innehöll ändå, för tiden, en del nyheter:
–          Bättre isolering av bostäder och andra lokaler
–          Värmepumpar
–          Bergvärme

Det andra var radikalare men fullt möjligt och idag ganska mainstream
–          Förbättrade processer inom skog- och massaindustri
–          Mottryck och återvinning
–          Bättre kollektivtrafik
–          Bättre tillvaratagande av skogens resurser för träkemi, för att delvis ersätta oljebaserad plast.

Parallellt förstås, med utvecklande av förnyelsebara energislag som vind, våg och solenergi.

Det tredje däremot gick på hela samhällsstrukturen och förespråkade
en decentralisering, mot mindre enheter och självförvaltning. Detta skulle möjliggöra färre transporter och förenkla återvinning och energiförsörjning med lokala resurser. Trots att det gick emot den allt starkare centraliseringen, finns mycket från resurssynpunkt som talar för detta tänkande, även om koncentration och stordrift i vissa lägen är motiverat.

När boken sen går igenom ett rådsdemokatiskt alternativ historiskt finns väl en del att kommentera idag. Låt vara att Sovjetunionen i sin födelse hade ansatser till en sådan, men den krossades ju. Vad gäller synen på Kina gås resurshushållningen där igenom på ett entusiastiskt vis. Latriner från toaletter i städerna fördes tex ut på landsbygden och blev till gödsel. Ur jordbruksavfallet utvinns metangas och solenergi användes aktivt. Gott så, men att förbigå stora språnget med dess 20-30 miljoner döda pga fatala missgrepp från parti-diktaturens ledning känns försumligt. Ej heller kulturrevolutionen var en tebjudning, men, för att citera boken om bilden av Kina, som: ”… allt annat än entydig. Bergsäkra hyllningar eller fördömanden kan mycket väl komma på skam.”