Marknadshyror straffar den som bor samhällsekonomiskt effektivt

Redan på sjuttitalet räknade Göteborgs stad ut att det samhällsekonomiskt sett kostade dubbelt så mycket med en lägenhet i periferin som en lägenhet i centrum [1]. Beräkningen försvann snabbt från dagordningen, förmodligen av ideologiska skäl, men det måste vara en insikt av motsvarande slag som ligger bakom att det nu börjar bli tillåtet att bygga innerstad igen. Förort är för dyrt.
Att förort är dyrt beror förstås på att den kräver en så uppblåst infrastruktur. Dyra, markslukande vägar. Extremt uttänjd kollektivtrafik. Överdimensionerat vatten- och avloppssystem. Samt inte minst all den tid det kräver av människor att röra sig över den absurt överdimensionerade stadsbygden och den bensin som går åt.
Bland annat därför framstår det som ekonomiskt perverst att föreslå ett nytt hyressystem som ökar kostnaden att bo i centrum. Med ekonomiska styrmedel vill man avskräcka folk från att bo samhällsekonomiskt effektivt, man vill straffa dem som gör så till förmån för dem som bor samhällsekonomiskt slösaktigt.

Varför är marknadspriset högre i innerstan än i förorten? Varför är det ekonomiskt mest effektiva “dyrare” än det ekonomiskt slösaktiga?
Givetvis beror det på monopolisering och monopolpriser.

Centrum är alltid monopoliserat. Det ägs av ett begränsat antal personer. Och det är skapat av ackumulerade investeringar som är mer politiskt än ekonomiskt styrda. I Stockholm är detta extremt påfallande. För åttio år sen började man glesa ut stan. Det uppstod en konstlad brist på tät stad, uteslutande av politiska och ideologiska skäl som inte hade något med marknaden att göra. Folk ville då som nu bo i centrum, men fick inte [2]. Tillgången på centrum blev lägre än efterfrågan och marknadspriset blev därför högt.

Medan å andra sidan utglesningen i utkanten subventioneras av att den uppblåsta infrastrukturen betalas över skatten. Det samhällsekonomiskt effektiva vore att de som bor i förorterna betalar det fulla priset för sin utglesning, istället för att som nu subventioneras av skattebetalarna. 
Emellertid är det ojust att göra så. De som bor perifert har oftast tvingats till detta för att inget alternativ har tillhandahållits. Det vill säga för att politiker, byråkrati, markägare och byggbolag i ohelig allians har bestämt sig för att man ska bygga och bo glest och därmed dyrt.

Den förvridna marknaden har alltså skapats med politiska medel och kan inte vridas rätt bara för att man höjer priset på det som det råder brist på. Det vore uppskörtning, som att sälja mat dyrt under missväxt. Istället kräver det att man tar bort de institutionella hindren för att det produceras mer centralt belägna bostäder.

För det första bör samhället omedelbart sluta subventionera ytterligare infrastruktur som lockar fram ytterligare utglesning. Stopp alltså för alla nya flotta vägar.

För det andra bör i framtiden exploatörer betala det fulla priset för sin exploatering, dvs. stå för kostnaderna för vägar, kollektivtrafik och annan infrastruktur, för att styra byggena in mot centrum.

För det tredje bör lagar, regler och bestämmelser som försvårar stadsmässigt byggande bort eller åtminstone förändras. Bort alltså med krav på avstånd mellan hus och aktiviteter, bort med förbud mot stadsgator utanför tullarna.

För det fjärde bör omedelbart en stadsplan av innerstans typ utsträckas över de närmaste förorterna. Dvs. en stadsplan som består av gator, torg, kvarter och parker och som tillåter ett tätt byggande i kvarteren. RUFS’ alternativ tät, alltså, fast ännu tätare [3].

För det femte bör det offentliga snarast börja subventionera byggande nära centrum för att i någon mån gottgöra åttio år av motsatsen.

Marknadshyror nu innebure att man tar bort den frälsarkrans som gör att staden i någon mån håller sig flytande.

Marknadshyror nu, samtidigt som subventionen av utglesningen fortsätter, innebure att utglesningen får ännu större kraft, till skada för oss alla – socialt, ekonomiskt, ekologiskt. 
Som ekonomerna Richard Lipsey och Kelvin Lancaster fann redan 1956 blir inte marknaden nödvändigtvis bättre av att en marknadsimperfektion tas bort om andra finns kvar. Ett monopol motverkas ibland bäst av andra, eller av en offentlig reglering [4].
Följaktligen: nej till marknadshyror!

[1] Göteborgs stadsbyggnadskontor: Utbyggnadsekonomisk utredning, 1978. Refereras i Staden och ekonomin, Stadsförnyelsekampanjen 1980.
[2] Erkänns uppriktigt i Generalplan för Gubbängen 1943.
[3] Regionplane- och trafikkontoret: RUFS 2010, Regional utvecklingsplan för Stockholm 
[4] Richard Lipsey & Kelvin Lancaster: The general theory of the second best, Review of Economic Studies, dec 1956.

Medlemsmötet oktober 2008