– Hur slösaktigt kan vi leva och hur mycket föroreningar kan vi släppa ut om vi antar att alla jordens människor lever på samma sätt?
– Vilket miljöutrymme har var och en människa på jorden?
– Är svaret så attraktivt att det finns en chans att få en politisk majoritet för det?
Dessa frågor ställde sig nederländska Jordens Vänner i slutet av åttitalet. Svaret presenterades i boken Sustainable Netherlands 1993 och sen dess har andra Jordens Vänner-organisationer gjort motsvarande beräkningar för sitt land.
Det visar sig att det är på tre områden vi måste ställa om:
– Förbränningen av fossila bränslen förgiftar mark och vatten och ökar atmosfärens halt av koldioxid.
– Mark och vatten förgiftas också av metaller och konstgjorda ämnen
– Dessutom kan det globalt sett bli brist på vissa naturresurser, främst åkerareal och livsviktiga näringsämnen som fosfor.
Koldioxid
Den maximala mängd koldioxid vi kan släppa ut per år från fossila bränslen utan att jordens klimat ska förändras på ett oberäkneligt vis är enligt FN:s klimatpanel ca 8,5 miljarder ton, eller 1200-1700 kg per person.
I Sverige släpper vi ut ca 10 ton per person och år (om vi räknar med allt vi konsumerar, inte bara det som tillverkas här). Det fördelas på offentliga investeringar (4%), privata investeringar (21%, det mesta utomlands), offentlig konsumtion (13%), mat (19%), trafik (21%), boende (11%) och övrigt (11%). Se statistiken här, som dock inte tar hänsyn till de privata investeringarna, och som också visar att utsläppen inte har förändrats ett dugg sen 2008.
Enligt de holländska beräkningarna är det stora problemet trafiken. Allt annat kan vi klara av med bättre teknik. Men det finns inga tekniska lösningar, inte ens teoretiskt, som tillåter den mycket höga rörlighet vi har idag om vi ska leva inom miljöutrymmet. Även om vi helt går över från bil till tåg måste antalet kilometer minska.
Men främst är det förstås bil och flyg som faller utanför miljöutrymmet. Den som kör 1500 mil om året använder med bästa tänkbara teknik 500 liter till det, vilket är mer än en årskvot. Minst en halvering av bilismen vore rimlig.
Och den som åker på flygsemester till Kanarieöarna gör av med tre års kvot. Frågan är i hur hög grad flyg är rimligt i framtiden.
Eventuellt skulle också husuppvärmning kunna vara ett problem i det kalla Sverige. Men problemen är inte tekniska. Det byggs redan idag hus som minskar uppvärmningsbehovet med tre fjärdedelar. Problemet är att energianvändningen pga industripåtryckningar subventioneras av staten, varför ingen tjänar på att minska den – utom skattebetalarna förstås.
Naturligtvis är det högst individuellt hur mycket vi släpper ut. Rika människor med stora bostäder och stora bensinslukande bilar, som flyger till vardags och semestrar på Seychellerna, släpper förstås ut mer än normalsvensken. Den rikaste tiondelen släpper ut ca 12 ton per person och år, den fattigaste 6. De flesta ligger runt 8.
Om man tittar på den rikaste procenten släpper den ut ca 6 procent av totalen, eller ungefär tio gånger så mycket per person som den fattigaste hälften. Främst handlar det om flyg och bil. De ökar dessutom sina utsläpp, medan resten av befolkningen minskar sina.
Ändliga och förorenande råvaror
Miljöutrymmet för ändliga råvaror bestäms av hur mycket som finns och hur mycket de förorenar naturen när de utvinns och används. Idag utvinns många icke-förnybara råvaror ur berggrunden för att konsumeras och sen spridas ut som sopor i mark, vatten och luft.
Miljöutrymmet för icke-förnybara råvaror är mycket litet – vi ska ju dela dem med kommande generationer. Holländska Jordens Vänner räknar med att de flesta metaller utom aluminium och järn skulle ta slut inom tio år om alla använde dem lika mycket som vi gör i de rika industriländerna. Visserligen upptäcks hela tiden nya fyndigheter men de blir alltmer dyra, förorenande och energikrävande att utvinna, och det kan vara rimligt att börja bromsa redan nu.
Forskarna har dock länge varit medvetna om att den verkliga begränsningen för råvaruanvändning inte är bristen utan att de förorenar ekosystem när de används, bryts och kastas bort – inte minst pga den energiförbrukning som krävs.
De mest förorenande per kg är beryllium, kvicksilver, kadmium, silver, tellur och tallium. Om man räknar med mängden är de mest förorenande stål, koppar, nickel, aluminium och zink.
Möjligen kan också litium, något som förbrukas alltmer, höra dit numera.
Vissa av ämnena, t.ex. kvicksilver och kadmium, bör och kan man sluta använda helt. Resten bör man sluta kasta bort. Slutna kretslopp skonar inte bara naturen, de lämnar reserverna till dem som idag är underförsörjda.
Det finns också många förorenande konstgjorda ämnen. Till de farligaste hör bokstavskombinationer som CFC, DDT, PBB och PCB samt dioxin och furan. Alla de nämnda är organiska ämnen – dvs de innehåller kolkedjor – som är förenade med halogener dvs klor, fluor eller brom. Produktionen av dessa ämnen bör upphöra snarast.
Jord- och skogsbruksmark
Globalt sett råder det inte någon brist på odlingsmark, även om marginalen är knapp. Det finns en potential för 0,25 ha per person, 0,06 ha har då satts åt sidan för odling av fibrer och ”lyx”. Behovet, om man avstår från konstgödning och kemiska bekämpningsmedel (som antingen drar för mycket energi eller förgiftar jorden) är ca 0,18 ha per person. Då har man dock räknat med att spillet minskat kraftigt, det är idag mer än 50%!
Kött har i debatten utpekats som en stor miljöbov, men det gäller främst industriuppfödda djur. Om vi nöjer oss med kossor som betar ute i naturen är det ingen risk – men då får vi förstås nöja oss med mindre kött än nu – kanske en tredjedel eller så.
Betesmarken är 0,42 ha per person och behovet är bara 0,13 ha. Än så länge – betesmarken försvinner med ca 1% per år på grund av överbetning och annat. Å andra sidan mår jordbruksmark bara bra av att man odlar baljväxter omväxlande med andra grödor – dessa baljväxter kan gärna delas med djuren.
Marginalerna är knappast i delar av Asien, men t.o.m. där klarar man sig med lokalt odlad mat. I Sverige har vi mer än tillräckligt av både odlings- och betesmark – vi har t.o.m. råd att odla foderväxter på 80% av vår åkermark. Långväga transporter av mat är därför helt onödig och bör, av hänsyn till energiåtgång och utsläpp, bara förekomma i undantagsfall.
Världens skogar räcker enligt den holländska studien till att förse var och en med ca 0,4 m3 virke (inkl massaved) per år. Då räknar man med att ca en tredjedel av skogsytan avsätts som reservat.
I Sverige ligger vi högt över den siffran och förbrukar 1,3 m3 per person och år. Av det används ca hälften till papper. Även om vi antar att ett skogrikt land som Sverige kan använda mer virke till exempelvis byggmaterial än ett skogfattigt land kan där man traditionellt bygger i tegel eller adobe måste förbrukningen minska, inte minst av massaved.
Av siffrorna framgår det också att marginalen för att använda skogs- och åkermark till biobränslen är liten globalt. Marken behövs till mat och till virke. Men faktiskt blir avfallet från huvudgrödorna en hel del – i Sverige räcker de till alla rimliga behov inom jordbruk och industri.
Vi föreslår att rika människors överkonsumtion begränsas, inte fattiga människors nödtorft.