När det offentliga låtsas vara bolag

Ett slags kommersialisering i smyg är när offentliga organ inom stat och kommun leker bolag på en marknad och bryr sig mer om bokslutet än om verksamheten. Nämnder “upphandlar” tjänster av förvaltningar som får konkurrera med varandra om uppdragen. Skolor “hyr” lokaler av kommunala “fastighetsbolag”, upptäcker att de inte har råd, och tränger hellre ihop sig i halva huset och låter resten stå tomt för att spara pengar.

Sådan marknadslek går under namnet New Public Management och slog igenom på bred front för ungefär tjugo år sen.

Traditionellt sett har man antagit att det finns en artskillnad mellan business och offentlig förvaltning. Business har handlat om att kunder köper vad de har lust med på en marknad, och offentlig förvaltning har handlat om att nödvändigheter fördelas rättvist efter en politiskt bestämd norm. Men i slutet av åttitalet började makthavare i hela världen strunta i den uppdelningen och antog att allt skulle bli bättre om det rådde business överallt.

Ett resultat av detta har blivit vad man inom handikappvärlden kallar “Svarte Petter”. Dvs de kommersiellt arbetande offentliga myndigheterna börjar strunta i att göra det de uppfattar som olönsamt och försöker pracka det på andra. Som lämnar över till nästa, i en evig kretsgång. Det inträffar till och med att de arbetar avsiktligt illa för att den behövande medborgaren ska vända sig nån annanstans och inte belasta myndigheten med onödigt arbete. I gengäld är de förstås lika angelägna som något privat bolag att göra onödigt men lönsamt arbete – möjligen är explosionen av offentligt konsultande och spektakulära projekt ett resultat av detta.

Ett annat resultat är att det uppstår onödig byråkrati. Ty överordnade myndigheter är väl medvetna om det slarv som beskrivs i förra stycket och försöker motarbeta det med utökad kontroll. Dessutom kräver upphandlingarna sin egen byråkrati – det beräknas t.ex. att systemet med skolpeng kostar 500 miljoner extra att förvalta bara i Stockholms stad.
Ett tredje resultat är att medborgarnas och t.o.m. politikernas kontroll över den offentliga verksamheten försvinner. Det finns inget ansvar någonstans i ett marknadssystem. När offentliga myndigheter beordras att i första hand jaga lönsamhet går det inte att samtidigt beordra dem att göra något som medborgarna kräver eller ett parti går till val på.

En norsk undersökning gjord av Tom Christensen på Oslo universitet (pdf) sammanfattar: Det är möjligt men inte säkert att New Public Management har lett till lägre kostnader, men en säker följd har varit försämrad kvalitet, försämrad rättssäkerhet och försämrad demokrati.

Så varför håller man då på med något så dumt? Det enda skäl vi kan hitta på är att det är roligare att leka kapitalist än att vara traditionell tjänsteman – speciellt som man hur som helst inte riskerar sina egna pengar utan bara skattebetalarnas. Sak samma om det sker i regi av en formellt offentlig förvaltning eller i ett privat bolag som opererar för offentliga pengar.

Läs också Wolfgang Drechslers rapport om New Public Managements fiasko globalt.

Här finns dokument från For Velferdsstaten som handlar om NPM.

Erik Berg nämner fler argument mot att det offentliga leker business.

BP:s vd Lord Browne fördömer new public management och teorin att det offentliga ska agera kommersiellt.