När överklassen skiljer ut sig blir det sämre för alla andra

Det finns många skäl till att inte låta ojämlikhet bre ut sig. Ett av de viktigste är att om en överklass börjar skilja ut sig och leva sitt eget liv blir det mycket sämre för alla andra.
Det klassiska exemplet på detta är det engelska skolväsendet. Det offentliga systemet, där vanliga ungar går, är sämst i världen enligt PISA-undersökningarna. Det beror på att alla som betyder något i det engelska samhället skickar sina ungar till privatskolor. Då finns det ingen som via mygel och inflytandepolitik ser till att stat och kommun satsar på det offentliga systemet, som därför förfaller.
Ett annat, alltmer debatterat exempel är den amerikanska sjukvården. USA har lägst medellivslängd och högst barnadödlighet av alla i-länder, trots dubbelt så höga sjukvårdskostnader som vi har i Västeuropa. Detta för att överklassen har sitt eget privata system medan vanligt folk får dela på i-världens sämsta, som får förfalla för att de som använder det inte har nån makt.

Men likadant fungerar det i andra sammanhang.
I början av 1900-talet flyttade överklassen ut från Stockholm till Saltsjöbaden, Djursholm och Bromma. Därför var det inga makthavare som brydde sig när innerstan dekade ner sig och kördes över av en ökande bilism. Sen upptäckte överklassen att det var tråkigt i förorten och flyttade in till stan igen. Bums får vi trängselavgifter som håller nere trafiken där – medan biltrafiken tillåts öka i förorterna med hjälp av diverse motorvägsprojekt.
På sexti- och sjuttitalet upptäckte vi att massproduktion skapade utsläpp som vållade miljöproblem. Vi fick en miljödebatt – inte minst för att det inte gick att fly till några skyddade reservat. Utsläppen drabbade alla, både fattiga och rika. Det ställdes krav på att industrin renade sina utsläpp. Men bara lugn! När industrin flyttade till Sydländerna i jakt på billligare arbetskraft försvann kraven, eftersom dom som har makten i världen bor i Nord. Industrin kunde fortsätta skita ner, i Kina, Indien och Sydamerika.

“Vårt samhälle är inte bara så ordnat att om man har pengar kan man köpa lyx för dem” skrev George Orwell. “Det är när allt kommer omkring vad pengar är till för. Men det är också så ordnat att om man inte har pengar får man betala varenda timme på dagen med små förödmjukelser och alldeles onödigt obehag”

Därför kan det inte hjälpas att man får en isande känsla i magen när det berättas att ett viktigt skäl till rymdfärder är att man ska kunna fly till andra planeter när jorden blir obeboelig. Ett säkert tecken på att makthavarna tänker strunta i miljö- och resursproblemen. Och på att överklassen än en gång tänker lämna den stora majoriteten i sticket sen den har plundrat ut vad som finns att plundra. För vem tror att det är tekniskt möjligt att evakuera tio miljarder? Eller ens en?

Det svenska välfärdssystemets skapare insåg att allmänningen måste vara så bra att alla vill vara med och betala för den. Det var enda garantin på sikt, menade de, för att allmänningen fortsätter att vara bra.
Det hjälper inte om det faller smulor från den rike mannens bord, om bordet står i ett privatpalats på Kanalöarna.
Förödmjukelser och onödiga obehag sprider sig däremot hur långt som helst.