I Alternativ Stads barndom på 70-talet engagerade vi oss för nolltaxa på T-banan. Sen började vi dra oss – skulle inte det leda till att SL fick in mindre pengar och måste spara och skära i trafiken?
Alldeles självklart är inte ett sådant samband. Som Planka.nu har visat är det en ren förlustaffär för landstinget att finansiera kollektivtrafiken till 50% med biljettförsäljning, ca 4,5 miljarder kronor av nio. Apparaten för detta kostar nämligen ungefär en halv miljard i extrapersonal och förseningar på bussarna. Om landstinget finansierar också den andra hälften över skatten sparar man dom pengarna och kan använda dem till att t.ex. bygga ut kollektivtrafiken.
Ytterst få skulle förlora på detta. En tvåbarnsfamilj med inkomst på 400.000 kr/år, SL-kort och två skolkort tjänar ca 10.000 per år. Till och med den inbitne bilåkaren kan tjäna på det, förutsatt att hans inkomst inte är för hög, eftersom även bilister åker kollektivt åtminstone ett par gånger i månaden.
Först när årsinkomsten närmar sig miljonen börjar det gå med förlust.
Och det är väl här skon klämmer. Det är dom som har inkomster uppåt miljonen som bestämmer i landstinget.
Fortfarande anser vi i Alternativ Stad att kollektivtrafiken i första hand måste bli bättre. Vi stöder varje argument som främjar det målet. Nolltaxa är bra – förutsatt att det går rent politiskt att driva igenom båda. Det är inte tekniskt omöjligt på något sätt, eller ens opinionsmässigt omöjligt.
Problemet är dom där motbjudande personerna med en miljon i årsinkomst som skulle förlora på affären. De har alldeles för stort inflytande, som dom kommer att använda till att antingen sänka nolltaxan eller också sänka kollektivtrafiken.
Vad gör vi med dom?