Pris på miljön –

möjlighet eller tankefälla?

Ur Värld att förändra, MJV 1992.


Att “sätta pris på miljön” är ett av det etablerade samhällets främsta sätt att komma till rätta med miljökrisen. Är det bättre än ingenting? Finns det kanske icke avsedda bieffekter med en sådan metod?

En av det etablerade samhällets metoder att via reformer hantera miljökrisen är att “sätta pris på miljön”. Genom att låta t.ex. staten ta ut avgifter för ett ovarsamt bruk av naturen vill man göra miljöförstöring avskräckande dyr. Runt denna ide har det teoretiserats mycket.
Responsen har varit blandad, både bland miljövänner och andra. De miljövänner som har varit positiva har pekat på att metoden säkert leder till bättre resultat än att avstå. De skeptiska har däremot haft svårt att peka på annat än en allmän olust mot schackrande med heliga ting.
Ändå är skepsis befogad. Pris på miljön härrör från ett betraktelsesätt, en ideologi – ekonomismen. Den slår inte bara mot hjärtat av mänsklig gemenskap, den är också den huvudsakliga legitimeringskällan till både miljökris och utplundring av världens folkmajoritet. Den är dessutom illa grundad i erfarenheten.

En besynnerlig vana
Det världsmarknadssystem [1] som började spridas över världen i slutet av 1400-talet och nu är spritt till dess mest avlägsna vrår har många egenheter. En är att fler och fler mänskliga verksamheter medför penningöverföringar. Syftet med att införa sådana är att de gör det socialt möjligt och ganska enkelt att åstadkomma vinst på affären. Strävan att utöka fältet för penningtransaktioner har pågått hela tiden och brukar kallas “alltings förvaruligande” – dvs. att allt blir varor som köps och säljs.
Iakttagelsen av denna egenhet föranledde på sin tid Karl Marx till en av hans mer berömda passusar [2] och har också under vårt sekel förundrat många antropologer som har försökt studera våra samhällen med samma metoder som när de studerar främmande kulturer. Den västerländska kulturens princip om alltings utbytbarhet – med pengar som alltings mått; åkerjord mot arbete, regnskog mot elektroniska leksaker – har framstått som besynnerlig i ljuset av nästan alla andra kulturers åtskillnad mellan olika typer av värden. Som ett exempel på hur unikt det är, kan nämnas att ingen annanstans än i 1900-talets västerländska kultur åsätter man metaforiskt livet ett “värde”. En del har börjat fundera över om kanske denna besynnerlighet har något att göra med att det är just vår kultur som håller på att förstöra betingelserna för liv över hela planeten [3].

Ideologi med vetenskapliga pretentioner
Ett beteende som är så kulturspecifikt och på samma gång kontroversiellt omges naturligtvis av starka ideologiska skyddsföreställningar. Beteendet måste förklaras som på samma gång naturligt och påbjudet.
Dessa ideologiska föreställningar har utvecklats under något hundratal år. I dag har de antagit en religions styrka och en ganska genomarbetad och sofistikerad teologi har också utvecklats. Något av alla accepterat namn har den inte; Lars Ingelstam m.fl. använder namnet ekonomism – kanske med hänvisning till dess snåla och beräknande natur. I botten ligger några enkla grundföreställningar [4].
Dels finns en människosyn: människan är en lustmaskin som ständigt är på jakt efter att främja sina egna intressen. I denna sin strävan är hon rationell, klarsynt och egoistisk. I litteraturen kallas detta “economic man”.
Dels finns en samhällssyn: samhället är en summa av ett antal individer som handlar helt oberoende av varandra. I den mån det finns kollektiv och strukturer i samhället uppfattas detta som hinder och störningar för individernas fria handlande.
Ur dessa två grundantaganden kan ytterligare två härledas.
Dels ett antagande om sociala relationer: eftersom alla människor ständigt försöker främja sina egoistiska intressen är alla sociala relationer transaktioner, dvs. byten av värden på en marknad, där alla försöker göra så bra affärer som möjligt. För att detta ska vara lätt att genomföra måste allt kunna åsättas penningmått. “Alltings förvaruligande” är därför en process som sker till alla människors fördel.
Dels ett antagande om samhällets yttersta mål: eftersom alla människor ständigt strävar efter att tillägna sig mesta möjliga värden räknat i pengar, är det till allas fördel ätt penningvärdena maximeras, dvs. att samhällets yttersta mål är ekonomisk tillväxt.
Med hjälp av matematiska modeller kan man sedan härleda dessa antaganden vidare praktiskt taget hur långt som helst och med hur många mellanled som helst. De matematiska modellerna är ofta mycket förfinade, men i botten ligger alltså de två förenklade antagandena ovan.
Ekonomismen lärs ut som överideologi vid våra universitet och högskolor. Särskilt nationalekonomin används som medium. Ekonomismen genomsyrar också mer eller mindre de flesta partiprogram, låt vara med modifikationer. Under det senaste decenniet har de ekonomistiska tankegångarna blivit påtagligt allt extremare. Många störande humanistiska sidoinfluenser, inom t ex nationalekonomi och partiprogram, har rensats bort. Antagligen beror det på att världsmarknadssystemet går igenom sin värsta kris sedan 30-talet och mer än vanligt behöver “förvaruliga” de mänskliga relationerna för att överleva.

Pris på miljön
Såvitt känt var den första som föreslog att man skulle prissätta miljön den amerikanska nationalekonomen Paul Samuelson, medan den första i Sverige var en annan national-ekonom, Erik Dahmén.
Idén bakom förslaget är att naturen är en resurs, som användare bör betala för, för att få använda. Om naturen är gratis kommer den evigt egoistiska människan att ta för sig mer än rimligt. Dessutom blir det omöjligt att sätta ett rationellt marknadspris på det som har producerats med naturen som resurs – resor, fritidsupplevelser eller fisk – om man inte betalar för resursen.
Om man däremot “sätter pris på miljön” kommer efterfrågan att minska till den “riktiga” nivån och ett “riktigt” pris etableras. Helst bör också naturresursen ägas av en privatperson, så att det finns någon som kan sätta priset efter marknadsmässiga kriterier. Så här kan det låta:
“Överlåtelsebara utsläppsrätter innebär att (…) företagen ges rätt att göra utsläpp som sammanlagt uppgår till högst 2Q enheter. (…) Poängen med detta system är att de tilldelade rättigheterna får överlåtas mellan företagen. Utsläppsrättema kan således betraktas som ett slags substitut för individuella äganderätter till en viss sammanlagd mängd av miljöresursen ifråga. (…) De miljövårdande myndigheterna bör etablera ett antal ‘bubblor’ för olika typer av utsläpp och tillåta handel med utsläppsrätter inom dessa.” [5]

Människor är moraliska
Mot den ekonomistiska ideologin har den, såvitt mig bekant, kraftigaste vetenskapliga kritiken kommit från beteendevetenskapligt håll.
Den beteendevetenskapliga kritiken, så som den har formulerats av organisationssociologen Amitai Etzioni [6], skjuter in sig på ekonomismens två grundantaganden.
För det första är det inte sant, säger Etzioni, att människan styrs av ett egoistiskt jagande efter personliga fördelar. Den starkaste drivkraften i mänskligt handlande är att anpassa sig till socialt accepterade normer. Dessa normer kan visserligen vara mer eller mindre moraliska, dvs. det socialt accepterade kan ligga mer eller mindre långt från det socialt önskvärda. Men folk i gemen – dock inte ekonomer, påpekar Etzioni syrligt – uppträder ändå tämligen moraliskt. De betalar snällt sina cafénotor även när de kan smita utan straff, de håller sig till överenskommelser, de tar hyggligt ansvar för sina närmaste medmänniskor. Inte för att de väntar sig belöning för det, utan helt enkelt för att de följer normer, ursprungligen inlärda men med tiden införlivade med den egna personligheten.
För det andra är det inte heller sant, fortsätter Etzioni, att människor i första hand uppträder som individer. Människor uppträder i sociala roller och identiteter, under påverkan av traditioner och andra människor. Och detta är inget negativt. Tvärtom: när människor slår sig samman i grupper och organisationer, blir de nästan alltid både lyckligare och klokare än om de inte gör det, säger Etzioni. Människor lever genom grupper och organisationer, och samhället är dessa grupper och organisationer; följaktligen blir ekonomistemas värld, där det bara förekommer å ena sidan individer, å andra sidan en förtryckande stat som hindrar individernas fria handlande, tämligen absurd.
Och om grundantagandena är falska är det inte mycket bevänt med teorin.
Etzioni belägger sina påståenden med ett överflöd av forskningsdata. Finns det några motdata från ekonomistiskt håll? Märkligt nog tycks det inte göra det. Nästan allt som nationalekonomer påstår om hur verkligheten är, härleds ur abstrakta, och som visats överförenklade, teorier – ofta via många mellanled. Nästan inget beläggs med empiriska fakta [7].

Tabun är praktiska
Men den ekonomistiska ideologin handlar inte bara om hur det är utan också om hur det bör vara. Ekonomismen är en religion som föreskriver: människor inte bara är giriga utan bör vara det; samhället inte bara strävar efter maximal tillväxt utan bör göra det. Och som missionerande religion har den naturligtvis viss förmåga att ändra människors beteende – allra helst som ekonomismen är starkt företrädd inom staten, kommunerna, företagen (och SAF), institutioner med makt att styra folks beteende.
Vad leder i så fall detta till? Vad händer t ex om man sätter pris på miljön som ekonomistema vill?
Alla samhällen har sina accepterade normer och tabun – vissa ting eller principer sätts åt sidan som “heliga” eller absoluta. Enligt överenskommelse tummar man inte på dem. Att man inte ska döda andra människor är en sådan överenskommelse, liksom i viss utsträckning att man inte ska förstöra naturen.
Tabun och moraliska normer är till för att göra tillvaron tryggare. Det är praktiskt för alla att folk är hederliga; man slipper en massa poliser, jurister, fängelser och skjutvapen. Ju bättre tabuna hålls, desto enklare blir det att leva, både för samhället och för de enskilda.
(Sen är det en annan sak att tabun ytterst är resultat av sociala strider och därför ibland gynnar vissa på andras bekostnad, eller t o m råkar i strid mot varandra.)
Vad händer då om man börjar sälja rätt att förstöra naturen? frågar sig Etzioni. Kanske man når en viss positiv effekt via kostnadsmekanismen. Men å andra sidan försvagar man ett tabu [8]. Och som redan visat är strävan att anpassa sig till socialt etablerade normer en mycket starkare kraft än strävan efter pengar. Kanske vore det mer effektivt att stärka tabut än att lita till snålheten?
Ekonomismen försvagar tabuna. Om ekonomistemas drömda economic man bleve verklighet – om ingen skulle kunna lita på att andra höll sina löften eller tog hänsyn till andra intressen än sina egna – skulle livet bli mycket svårt att leva och kostnaderna för att driva samhället runt troligen bli större än någon ekonomi skulle orka bära. Till och med marknadsekonomin skulle få det svårt att bära kostnaderna om den infördes fullt ut och inte kunde åka snålskjuts på folks spontana goda vilja. Och nog skulle det också bli rätt olidligt att leva i ett sådant samhälle?
Därför, slutar Etzioni, är ekonomismen en samhällsfara som måste bekämpas.

Spontana livsyttringar
I Dagens Nyheter 1.12.1991 pläderar Moderata Studentförbundets utbildningsansvarige för att “oegennytta” och hänsynstagande till andra ska utrotas. Endast därigenom skulle man kunna förverkliga den ekonomistiska utopin. Detta är målet för ett intensivt skolningsprogram som MUF nu ska dra igång. Eftersom “economic man” inte finns, måste han indoktrineras fram.
Tydligare är det svårt att demonstrera det ekonomistiska projektets abstrakt konstruerade och därmed omänskliga karaktär, dess svarta logik.
Ett alternativ till det ekonomistiska projektet – exempelvis i dess föregivet miljövårdande form – skulle i stället kunna var att som enskilda, som grupper och i organiserad form värna om livet och det som gör livet möjligt. Att värna om tilliten, solidariteten, den goda viljan, det ömsesidiga ansvarstagandet och andra spontana livsyttringar utan vilka tillvaron inte fungerar och utan vilka livet inte skulle vara värt att leva.
I ett samhälle som domineras av ekonomistiska stormtrupper är det stor risk att dessa spontana livsyttringar kvävs. Då blir resultatet det Etzioni varnar för. Därför måste de hävdas, med så stor makt som det är möjligt att mobilisera. Att hävda dessa livets värden mot de oböjliga systemens logiska tvångströjor och de effektiva rutinernas förtryck har alltid varit folkrörelsernas speciella uppgift, och varför skulle det inte vara det nu också?

Jan W


1) Se artikeln Den reellt existerande utvecklingen.
2) “Det är den tid, då till och med saker, som hittills förmedlats, men aldrig utbytts, bortskänkts men aldrig sålts, förvärvats men aldrig köpts – dygd, övertygelse, kunskaper, samvete etc. – då med ett ord allt har blivit handelsvara.” Karl Marx: Filosofins elände, kap 1 § 1.
3) Exempelvis har Karl Polanyi, George Dalton, Paul Bohannan, Marshall Sahlins och Stephen Gudeman skrivit böcker på det temat. Se Alf Hornborg: Maskinen som komplott, i Tvärsnitt 1991:3.
4) Jag följer här Lars Ingelstams artikel Egoismen underminerar marknaden i DN 13.3.1990.
5) Lars Bergman: Styrmedel i miljöpolitiken. Ur Värdera miljön, Lars Bergman (red), SNS förlag 1989.
6) Amitai Etzioni: The moral dimension. Towards a new economics. Macmillan 1989.
7) Se t ex Hans Linds doktorsavhandling Tanken bakom tänkta ekonomier, 1990. Etzioni ger också ett exempel i sin bok: av tio års artiklar i den ledande amerikanska ekonomitidskriften American Economic Review var det bara två som refererade till något faktiskt. Av dem handlade en om möss, den andra om duvor.
8) Etzioni anför som ett exempel en studie som visade att ekonomistuderande, som utsatts för massiv ekonomistisk påverkan, fuskade och bedrog sina medmänniskor i mycket högre utsträckning än en kontrollgrupp av vanliga människor. Samma sak gör Bo Rothstein.

Här sågar också den brittiske miljöjournalisten George Monbiot “pris på miljön”-resonemanget.