Privatisering av kunskapen

Bolag som påstår sig äga biologiska arter, bolag som förbjuder folk att spela viss musik, bolag som försöker ta kontroll över matematiska formler och hindra andra från att använda dem, småskuttar som försöker hävda att de har ensamrätt på att bre smör på ett visst sätt och kräver restauranger på royalties – sekelskiftet 2000 har verkligen sett det vi vant oss att betrakta som gemensamt natur- eller kulturarv styckas och inmutas på många kanter.

Många har talat om en ny kolonialålder, den här gången inte riktad mot främmande kontinenter utan mot det gemensamma, mot allmänningarna. Mest omtalad är givetvis koloniseringen av den offentliga sektorn. Men koloniseringen av det som ingen äger men alla tidigare fritt har kunnat bruka är lika omfattande.

Det medel som har använts har varit den s.k. immaterialrätten, eller i dagligt tal patent och copyright.
Patent och copyright är ett slags statligt garanterat monopol som tillerkänns någon under begränsad tid. Principen var från början omstridd och erkändes t.ex. inte i Holland av liberala skäl förrän 1912. Det uttalade motivet är att uppmuntra nyskapande genom att ge skaparen ensamrätt till intäkterna under viss tid.

Från början var monopolrättigheterna begränsade. Copyright gällde bara under fjorton år, sen tillhörde ett verk kulturarvet. Dessutom avsåg det bara rätt till masskopiering. Patent gällde bara tekniska uppfinningar. För båda gällde viss “verkshöjd” dvs det fick inte vara hur trivialt som helst.

Idag börjar gränserna försvinna. Copyright gäller upphovsmannens livstid plus sjutti år – oavsett om något kopieras eller ej. Patent kan beviljas idéer, inklusive idéer om möjliga uppfinningar som man inte ens kan beskriva. Något krav på faktiskt skapande finns knappast längre, det går bra att patentera gamla välkända praktiker bara man är först till patentbyrån (som t.ex. “maila en vän”-funktionen, som Amazon har fått patent på) eller sådant som redan finns i naturen. Och nu börjar patent av kortsiktiga lönsamhetsskäl invadera universitetsvärlden där forskningen sedan medeltiden har betraktats som fri och tillgänglig för alla.

Denna kolonisering leder till en rad konkreta problem

· Det leder till enorma välståndsströmmar från syd till nord – 20 miljarder dollar per år har Världsbanken räknat ut. För det är bolagen i nord som sitter på egendomsrätterna. Här ska vi märka att inget av de nuvarande industriländerna erkände internationella patent och copyright förrän de själva satt på fler patent än de utnyttjade.

· De stärker de stora koncernernas makt. Dels förstås för att det är dessa som har flest patent. Exempelvis anser den sydindiska bondeorganisationen KRRS att livsmedelskoncernernas patentering av utsäde hotar böndernas överlevnad. Men också för att det är storföretagen som har råd att föra rättegångar om patent. Det lönar sig knappast längre för den ensamme uppfinnaren att ha ett patent (om det är det minsta värdefullt), Sony eller Microsoft kan alltid förhala en dom tillräckligt länge för att patentet ska bli föråldrat. Sinsemellan har storföretagen skrivit avtal om att inte bråka om patenträttigheter.

· De förhindrar kunskap från att spridas, och därmed förhindrar de teknisk och kulturell utveckling. Det har t.ex. hävdats att utvecklingen av datorer aldrig skulle ha gått så fort om uppfinnarna hade patenterat sina uppfinningar. Det gjorde de inte, under datorålderns första tjugo tretti år rådde en gåvoekonomi liknande den på universiteten; uppfinnarna fick sin belöning genom det erkännande de fick i kollektivet, och tekniska nyheter spreds friskt. Samma kultur råder inom den japanska mangaindustrin och i den brasilianska musikindustrin. Och alltså, tills nyligen, på universiteten. Med spridning av patent blir andras idéer omöjliga att använda i det egna skapandet, som mer får karaktären av balansgång mellan inmutade patent än av fritt skapande.

· De håller priserna uppe på en konstlat hög nivå. Detta är förstås mest notoriskt inom läkemedelsindustrin där patent gör många mediciner oåtkomliga för fattiga människor som t.ex. drabbats av AIDS. I just detta fall tvingades bolagen till viss reträtt och gav rätt till vissa viktigare sydländer rätt att tillverka kopior, under förutsättning att de inte sålde vidare till de länder som var så fattiga att de inte ens har råd att göra detta. I läkemedelsindustrins fall finns ingen proportion mellan överpriser och kostnader för nyskapandet; det mesta av överpriserna går till ren vinst. Hur det är i andra branscher kan givetvis diskuteras.

· De förhindrar tillträde till kulturarvet. Exempelvis är Olle Adolphsons tidiga visor inte tillgängliga på marknaden längre; ett bolag sitter på rättigheterna och vägrar både ge ut nya skivor och släppa på rätten, av ren bondsnålhet antagligen. I många fall är det till och med okänt vem som egentligen har copyright (eftersom sådan inte behöver registreras) varför den som önskar publicera något dittills oåtkomligt inte ens vet vem han ska fråga om lov. The International Federation of Actors, den globala artistorganisationen, anser att musikbolagens selektiva utgivningspolitik är ett betydligt större problem för musikerna än ungdomars olovliga nedladdning av musik. Vilket i slutändan drabbar allmänheten.

Men det politiskt, ekonomiskt och kulturellt största problemet med patent och copyright är förstås att det i praktiken skapar en monopolistisk aristokrati som inte skapar något utan lever på andras skapande. Det är sällan skaparen som sitter på patent eller copyright, det har han eller hon för länge sedan tvingats avhända sig till ett bolag.

Vi bör minnas att de gamla adelsprivilegierna en gång helt enkelt var lön till statstjänstemän. Som sen började gå i arv till statstjänstemannens barn och barnbarn, med uteslutande av alla andra, precis som dagens copyright och patent.

Jan W



Intellectual property rights and wrongs, av Joseph Stiglitz. Om immaterialrättens baksida

Owning ideas, av Andrew Brown. Om hur vi alla förlorar på att idéer kan ägas

Karl-Henrik Pettersson från Forum för småföretagsforskning ifrågasätter om copyright och patent behövs

Läs för all del Lawrence Lessigs klassiker Free culture om hur copyrightfundamentalismen hotar att kväva hela vår kultur