Socialdemokraterna och medelklassen

Socialdemokraterna har nu slutgiltigt (?) bestämt sig för att förbifarten ska byggas, kosta vad det kosta vill.

Eftersom det är Mikael Damberg som står bakom beslutet kan man tänka sig att taktiken återigen är att vädja till moderaternas kärnväljare i villaförorterna, under täckmanteln “storstädernas medelklass”.

Man kan tycka vad man vill om Dambergs prioriteringar – kortsiktiga valvinster på bekostnad av det globala klimatet och Storstockholms långsiktiga utveckling. Men frågan är om Damberg och hans falang ens har nån susning om vad den såkallade medelklassen i Stockholm egentligen vill.

Moderaterna verkar i alla fall ha hajat något. Medelklassen slåss numera om att erövra bostadsrätter i innerstan – alltså säger sig moderaterna vilja ha en “promenadstad” och börjar till och med prata lite löst om att öka framkomligheten för cyklar och kollektivtrafik på bilismens bekostnad.

Damberg lever å andra sidan kvar i förrförra generationen, då medelklassen jagade efter en villa i förorten och en Mercedes.

Det är tragiskt att inte socialdemokraterna förmår bygga en allians – mellan förortens underklass, som i första hand är betjänt av fler t-banor, och innerstans medelklass, som också är betjänt av fler t-banor. Enligt auktoritativa källor får vi vänta tjugo år på en t-bana till Nacka (eftersom pengarna i första hand måste gå till förbifarten), och t-banor på tvären ska vi inte ens tänka på.

Socialdemokraternas förbifartssyndrom är inte på något sätt unikt. Det har sin parallell i Löfvens uttalande att man inte kan avskaffa vinst i vården, och den envisa oförmågan att inse att euron är ett förlorarprojekt. Med andra ord oförmågan att erbjuda ett alternativ till de senaste tretti årens bubbel- och pyramidspelssamhälle.