Den gamla anarkisttidningn Brand har återuppstått igen för gud vet vilken gång i ordningen. Den här gången är den av särskilt intresse för Alternativ Stad eftersom den intresserar sig särskilt för en av Alternativ Stads hjärtefrågor, allmänningar.
Tidningen håller högre politisk klass än den brukade göra i tidigare uppenbarelser, då den nog oftast var tämligen intern. Nu kan den med fördel läsas av alla möjliga aktivister.
Ur innehållet.
- Nick Dyer-Witherfords vitsiga begrepp commonism presenteras, som ett attraktivare alternativ till den diskrediterade kommunismen. Begreppet bygger förstås på det engelska ordet commons som betyder just allmänning, och handlar om att det kan ligga en politisk strategi i att utveckla det gemensamma. Inte bara det offentliga som Gemensam Välfärd tematiserar, utan också det gemensamma som vi sköter själva tillsammans via gåvoekonomi och kulturell tradition.
- Exempelvis diskuterar Samira Ariadad och Rasmus Fleischer behovet av mötesplatser där vi bestämmer själva utan att vara inbjudna på Hennes & Mauritz’ eller Åhléns eller ens kommunens villkor.
- Kajsa Ekis Ekman berättar vad som händer i deltagarnas medvetande när klimataktivister tar befäl över gatan i Köpenhamn, i konfrontation mot myndigheter på både lokal och global nivå. Förälskelse, säger hon.
- Dessutom får vi oss till livs en del både solidariska och problematiserande berättelser från husockupationer i Tensta och Aspudden och andra ställen
- En liten solskenshistoria får vi också, i form av att det nu är beslutat att statsfinansierade vetenskapliga resultat inte längre får överlåtas till kommersiella förlag utan måste offentliggöras tillgängligt för alla.
- Med mera.
Tyvärr är den omedelbart politiskt aktuella artikeln om Stockholms utveckling – ”… sedan hela staden” – lite mindre ambitiös, kan man tycka. Helt riktigt konstaterar författaren att kommunens utvecklingsplaner ofta råkar i konflikt med de lokala behoven hos Stockholms invånare. Det är en bra början. Men sen tar det slut, före den fortsättning man nästan anar.
Stockholms stads utvecklingsplaner – att expandera centrum och att förtäta förorterna – har ett högst giltigt skäl: Stockholm är en av Europas mest segregerade städer. Det beror på att Stockholm är så extremt uppsplittrat och har en så extremt stor skillnad mellan den allmänt åtkomliga innerstan där allt är nära, och de vitt utspridda, svåråtkomliga förorterna där det är långt till allt. Centrum är attraktivt, så där hamnar de som har resurser att konkurrera ut andra. Periferi är oattraktivt, så där hamnar de som inga resurser har – längre ut i periferin ju mindre resurser de har.
Att göra centrum större är därför en rimlig policy, för då får fler än bara de rika plats. Liksom att göra förorterna mer stadslika, för då blir de mer attraktiva och centraliteten sprids. Det är inte policyn som är fel, utan genomförandet. Inte bara det klumpiga sätt som kommunens tjänstemän konfronterar invånarna med, utan det sätt man konkretiserar policyn på.
Hittills har Stockholms stad försökt förverkliga sin rimliga policy med projekt. De har varit av fyra slag.
- De små dutt-projekten i förorterna. Överblivna gräsmattor och skogsdungar har exploaterats med nya hus, identiska med grannhusen. Ingen ny kvalitet har tillförts, men de boende har blivit av med en gräsmatta eller en skogsdunge. Förorten är fortfarande perifer förort.
- Större utbyggnadsprojekt runt centrum ”i attraktiva lägen”, typ Hammarby sjöstad. Tyvärr sitter man ganska fast i enklavtänket vilket gör att det blir ganska mycket av förort där också. Även den kommande Värtastaden blir som det ser ut en enklav, avskild från resten av stan.
- Prestigeprojekt uppbyggda som jättelika köpcentra, typ Råsundastadion och Liljeholmens galleria. Ensidigt kommersiella skapelser, ungefär som gammaldags förortscentra fast mycket mycket större.
- Järvalyftet. Här har det varit besvärande tydligt att man har sett Järvaborna som problemet som ska åtgärdas genom att man lockar andra typer av folk att flytta dit, folk som efterfrågar radhus och bostadsrätter. Att stadsdelarna har varit ensidiga bostadsområden utan service och arbete för dom som bor där har inte setts som något större problem.
Och inte har det blivit bättre av att förorterna har gjorts ännu mer perifera genom att nödvändig service har tagits bort – genom vanliga nedskärningar och genom Vårdval Stockholm.
Det är vid det här laget ganska välkänt hur en stad måste se ut för att fungera som stad. Poängen med en stad är att det ska vara nära till allt. Därför måste staden vara tät, den måste vara blandad/icke-zonerad, och det ska inte finnas en massa barriärer som slår sönder den och försvårar kommunikationen (här finns mer om detta).
Hur förverkligar man det i Stockholm, som nu är byggd i avsaknad av allt detta?
Det är något vi bör diskutera – gärna också i kommande nummer av Brand.
Några frågor som skulle kunna kastas in i diskussionen är
- hur mycket förtätning behövs för att den ska bidra med något positivt och inte bara vara något som stjäl kvaliteter?
- vilken sorts förtätning behövs? vilka innehållskrav ska man ställa på de nya kvarter som byggs, för att de inte ska bidra med ännu mer ensidighet än den som redan finns?
- var ska centrum växa nånstans för att det inte bara ska bli ”attraktiva lägen” att exploatera för en välbärgad medelklass utan också bidra med kvaliteter till hela Stockholm?
- vilken infrastruktur behövs för detta växande Stockholm, till exempel i form av ny kollektivtrafik och ny social service?
- hur tar vi bort de barriärer som finns, bland annat i form av motorvägar?
- hur ska lokala önskemål avvägas mot allmänna Stockholmsönskemål? finns det några former för avvägning som är mer demokratiska och förpliktande än att Stadsfullmäktige bestämmer efter att ha skickat en underordnad tjänsteman att lyssna på ett tillfälligt sammankallat möte?
- och inte minst: vad måste resten av landet göra för att hålla emot och se till att inte alla landets produktiva resurser samlas i Stockholm