Francotiden var fastighetsspekulanternas tid i Spanien. Var man kompis till diktatorns vänner fick man göra som man ville – och många utnyttjade det tillfälle 60-talets snabba industrialisering gav till att bygga tiovånings betongbunkrar utan vatten och avlopp till de abetare som strömmade in till städerna.
Men just eftersom det hela var ren och skär exploatering förekom inte heller något av det skenbart vetenskapliga och skenbart människovänliga planerandet runt exploateringen. Allt gick till på samma sätt som i Sverige i slutet av 1800-talet. Kvarter lades till kvarter och det kunde se ut så här, som i Barcelonaförorten Cerdanyola, en småstad som växte till ca 50.000 under några år på 60-70-talen. Tack, Google Earth för bilderna:
Kanske inte världens chicaste och trevligaste stadsmiljöer – men inga Berlinmurar, ingen SCAFT-planering, allt blandat om vartannat, allt på gångavstånd – och när väl husen rustats upp efter demokratiseringen en stad utan särskild segregation. Lite trist arkitektur kanske, men eftersom alla hus i alla fall är olika spelar det inte så stor roll.
Och fortfarande bygger man så här. Här nedan några bilder från Lérida, två timmar väster om Barcelona.
