Stad betyder nära

Alternativ Stad vill ha en stad som är tät, blandad och inte har några barriärer i form av motorvägar eller stora kvarter. Det är inte bara ett godtyckligt tyckande från vår sida, utan reflekterar vad en stad är till för.

Stadens syfte är “nära”. Den är till för att minimera avståndet mellan människor, och mellan människor och aktiviteter. Den är till för att avståndet ska minimeras mellan maximalt många aktiviteter. I första hand ekonomiska aktiviteter, såna vi har för oss för att försörja oss, men också andra produktiva verksamheter som aldrig resulterar i någon bokföring, typ produktion av goda idéer. Som extra grädde på moset minimerar den också avståndet till konsumtion, men det är en bisak, något man får på köpet.

Stadens existensberättigande är att underlätta skapande av värden, genom att underlätta logistiken.

Det är därför märkligt att hela nittonhundratalets stadsbyggnad har gått på motsatt kurs. Den har struntat i den viktiga principen “nära”. Den har glesat ut, den har separerat, den har skapat barriärer, ibland oavsiktligt som när man bygger trafikleder, ibland t.o.m. medvetet som när man skapade den s.k. grannskapsenheten på 40-talet. Den har gjort avståndet mellan människor och verksamheter längre, och försvårat skapandet av värden.

De kostnader detta har vållat för oss alla, inte bara i pengar utan också i besvär, kan svårligen mätas fullt ut. Göteborgs stad försökte för tretti år sen mäta kostnaden för att bygga i periferin jämfört med i centrum, och fann att det var dubbelt så dyrt om infrastrukturen räknades in. Men det gällde bara byggsektorns kostnader – allas våra kostnader dag ut och dag in för förlängt resande räknades inte in. Liksom inte heller de samhällsekonomiska kostnaderna för möten som aldrig genomförts på grund av oöverkomlig logistik.

Varför har man gjort på detta perversa vis?

Man kan närma sig en förståelse om man läser hur stadsbyggarna själva beskriver saken. De talar inte om stad, allra minst om staden som produktionsplats. De talar om bostäder. Om konsumtion istället för produktion. Samt familjeidyll istället för samarbete och verksamhet. De produktiva delarna av staden har blivit något man skäms för, något som skuffas undan till platser som inte syns.

Samtidigt har modellen, eller drömmen, som styrt detta bostadsbyggande i grunden varit aristokratisk. Modellen har varit Versailles och dess efterföljare, de engelska herremannasätena under 1800-talet, puttenuttigt förminskade i förorter som Stureby och Södra Ängby. Förnäma, konsumerande “resorts”, parasitiskt avskilda från livet istället för bidragande till det. Och sen, när modellen skulle förverkligas även för underklassen, med palatsen ersatta av hyreshus där inte heller något produceras, där inga samarbeten förutsätts äga rum utanför familjen, där helst ingen verksamhet ska pågå för att inte störa idyllen. Visionen av det goda livet har varit att göra ingenting alls, åtminstone inget produktivt.

Det här har kunnat säljas in politiskt för att de flestas “verksamhet” har varit ett själsdödande slit, och inget man har velat bli påmind om. Modellen har alltså varit en perfekt materialisering av fordismen med dess mördande tempoarbete kompenserat av konsumtion på fritiden. Inte desto mindre har modellen alltså varit dyr, och paradoxalt nog därför krävt ännu mer själsdödande slit för att betalas.

Nåväl, nu är fordismen som vision ganska död. Andra blir effektivare på att producera, kanske för att de inte behöver dras med vår infrastruktur. Pengarna är på upphällningen, liksom den billiga olja den utglesade och funktionsuppdelade staden kräver för att fungera. Och de jätteindustrier som skulle komplettera bostadsförorterna finns inte längre. Det kan alltså vara dags att se om vårt hus, att bygga en producerande stad igen, istället för en ensidigt konsumerande.

Istället för att göra som Stockholms Handelskammare eller den socialdemokratiska tidskriften Arena – romantisera nittonhundratalets slösaktiga stad bestående av parasitära bostadsenklaver sammanbundna av motorvägar – måste vi åter börja tänka ekonomiskt, logistiskt.

Vilket innebär att vi måste beakta principen “nära”, i form av täthet, blandning och frånvaro av barriärer. Framtidens modell för Stockholm är Söders utvidgning mot Gullmarsplan, inte Förbifarten. Men kom ihåg att ge plats åt såväl stökiga verkstäder som billiga hyreslägenheter. Samt att detta blir möjligt bara om utvidgningen blir så stor – utbudet blir så stort – att alla får plats.