Stockholm är en av Europas mest segregerade städer

Stockholm är en av Europas ojämlikaste städer, enligt en DN-artikel från februari 2010 som citerar urbanforskaren Roger Andersson i Uppsala.

Som vanligt fokuserar artikeln på underklassens stadsdelar – men är hederlig nog att nämna att problemet snarare ligger på andra sidan, i de segregerade överklasstadsdelarna Innerstan, Bromma och Danderyd som kunde må bra av att få en del kommunala hyreshus som vanligt folk hade råd att flytta in i.

Däremot nämner artikeln inte alls varför Stockholm har kunnat utvecklas så destruktivt medan kontinentala motsvarigheter som Wien och Amsterdam på det hela taget är mer jämlika, mer blandade och mindre segregerade.

I brist på forskning tillåter vi oss en gissning. Stockholm är mer segregerat eftersom standardskillnaderna är större. Alltså standardskillnaderna mellan stadsdelar, inte mellan hus.

“Vi vet inte hur folk vill bo”, skrev Erland Hofsten i förordet till Gubbängens stadsplan 1942. “Men vi vet en sak. Vi vet att de vill bo centralt.” Och det finns förmodligen ingen stad i Europa där skillnaden mellan centralitet och periferialitet är så stor som Stockholm.

Därför får vi det extrema slagsmålet om de goda lägena, där en kvadratmeter i innerstan blir dubbelt så dyr som en kvadratmeter i Farsta. Och Farsta är ingalunda det sämsta läget i Stockholm – dit går både T-bana och pendeltåg, där finns både arbetsplatser och gott om butiker.

Och därför får vi också segregation. För i det slagsmålet vinner de rika.

I artikeln diskuteras försök att stadsbyggnadsvägen mildra segregationen genom att lyxa till stadsdelar som Rinkeby. Möjligen är det ett steg i rätt riktning som ändå blev fel. För det är inte husen som skapar segregation, det är avstånden. Rinkeby behöver kompletteras med sånt som saknas där, främst arbetsplatser. Men segregationen blir vi inte av med förrän skillnaden mellan innerstad och förort har försvunnit.