Under de s.k. Rekordåren i slutet av 60-talet växte Stockholm snabbt, genom att man byggde s.k. miljonprogramsområden ute i periferin.
Stadsbyggnadsmodellen befästes i Regionplaneskiss 1966 och i Regionplan 70, där ytterligare tillväxt – en miljon människor på 30 år – förutsågs och måste beredas plats för. Många nya miljonprogramsområden sammanbundna med motorvägar spikades i planen. Det var här Förbifart Stockholm först lanserades, under namnet Kungshattsleden.
Förtjusningen över planen var ganska måttlig, särskilt i de områden som skulle ligga i motorvägarnas bullerskugga, och Alternativ Stad började underhandla med ett trettital olika lokala grupper om en gemensam manifestation mot planen. Samtidigt växte motståndet i avfolkningsområdena mot en tillväxtmodell som lämnmade dem utanför. Många lokala möten och torgaktioner genomfördes, både av Alternativ Stads regionplanegrupp och av lokala grupper.
Demonstrationen ägde rum 11 maj 1972, på årsdagen av Almstriden, och ca 15.000 personer deltog – en av de största demonstrationerna efter kriget. Parollerna var Nej till Regionplan 70, och Allsidig utveckling av hela landet. Landstinget beslöt kort därefter att lägga planen till handlingarna.
Ett år senare knäcktes högkonjunkturen av oljekrisen och folk slutade flytta till Stockholm.
I efterhand kan man säga att motståndets fokus var för snävt inriktat på miljö. Det hade funnits förutsättningar att också skjuta in sig på den segregationsmodell som också fanns i planen, uttryckt i en skiss – ”SACO i mitten, TCO där utanför, LO i periferin” – som en önskvärd och rationell organisering av Stockholm. Trots segern mot regionplanen stod stadsrörelsen därför dåligt rustad inför den massiva gentrifieringsvåg som strax därefter drabbade innerstan.