Enligt gängse ekonomi är syftet att maximera tillväxten. Det är vad marknadsutsättning, privatisering och vinstmaximering syftar till, och man har under åren byggt upp en sofistikerad ekonomisk teoribildning som stöder resonemanget och visar att marknadsekonomi är det som leder till störst tillväxt.
Men närmare besett är ju ett sådant syfte absurt. Man ska producera mer, för att producera ännu mer. Man ska springa fortare, för att springa ännu fortare. Ingen människa är egentligen intresserad av tillväxt. Varför ska då den ekonomi som styr samhälleliga beslut ha detta som yttersta mål? Varför inte hellre en ekonomi som stöder det socialt eftersträvansvärda?
I alla samhällstyper fram till idag har just sådana ekonomiska resonemang varit förhärskande, åtminstone bland vanligt folk. Forskare har kallat detta för ”moralisk ekonomi”. Bondesamhällets moraliska ekonomi syftade exempelvis inte till att maximera avkastningen, utan till att garantera överlevnaden även under dåliga år – och helst också se till att de sociala skillnaderna i byn inte blev så stora att grannsämjan äventyrades. Stadsbornas moraliska ekonomi före industrisamhället syftade till att maten inte skulle bli så dyr att de fattigaste svalt ihjäl.
Det viktigaste skälet till att vi litegrann har förlorat detta perspektiv ur sikte var att det i industrisamhället är så jämförelsevis lätt att kompensera sig för allehanda risker genom att höja sin lön. Det var i alla fall vad fackföreningarna upptäckte i slutet av artonhundratalet. Högre lön tenderade att bli kärnan som alla sociala strävanden rörde sig omkring – just för att det var så relativt lätt.
Men den högre lönen – alltså tillväxten – kompletterades alltid med krav på vad som i internationell litteratur ofta kallas ”sociallön”, eller vad vi i Sverige kallar välfärd. Dvs sociala garantier för att ”maten inte skulle bli för dyr för den fattige” eller med andra ord säkerhet vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och skador.
Det har diskuterats i såväl akademiska som politiska kretsar varför folk i överväldigande majoritet stöder ett välfärdssystem.
Vissa, främst ekonomer och moderater, tror att folk stöder välfärd för att de tjänar på det. Att de får tillbaka mer än de stoppar in, räknat i pengar, och ser på det hela som på ett försäkringsbolag. Om man har det synsättet brukar man hävda att det mest effektivaste sättet att skjuta hål på systemet är att skapa andra, privata möjligheter för medelklassen för att få den att överge det.
Andra, främst sociologer och socialdemokrater, tror att folk stöder välfärd för att de vill ha ett samhälle som hänger ihop och undviker för stora klyftor och konflikter, och därför vill ge tillbaka något till förlorarna för att inte de ska få det för jävligt och ställa till bråk. De kan bland annat hänvisa till att många av de mest talföra förespråkarna för ett generellt välfärdssystem i USA ekonomiskt hör hemma i övre medelklassen.
Säkert finns det en viss sanning i båda dessa synsätt. Men det kanske intressantaste sättet att se det är att se hela välfärdssystemet som en gåvoekonomi som vi deltar i för att bygga upp ett samhälle. Vi deltar i det av moraliska skäl och av politiska (som bara är en underavdelning av de moraliska) därför att vårt anseende, både inför oss själva och inför andra, kräver det av oss. Och för att livet utan ett sådant deltagande syns oss torftigt och utan värde. Välfärden är alltså vår tids moraliska ekonomi som inte syftar till maximal vinst utan till socialt acceptabla mål.
Med detta synsätt blir det lätt att identifiera dem som kräver att välfärdssystemet ska monteras ner eller förvandlas till ett privat försäkringsbolag. Det är de som har anmält sitt utträde ur samhället. Dvs det internationella jetsetet, som har sin hemvist nån annanstans.
Det tycks mig rimligt att de gärna kan få göra det. Men vad har de strängt taget med vårt välfärdssystem att skaffa? Och varför ska de ha rösträtt i vårt samhälle? De kan ju sköta sitt och låta oss sköta vårt.