Varför finns det mer park på Östermalm än i Rågsved?

Rågsved: Mycket grönska men sämre tillgång till grönområden än på Östermalm.

Utanför tullarna i Stockholm finns det hur mycket plats som helst. Men allmänningar är det ont om.

Om man kunde räkna allmänningar i kvadratmeter skulle allt vara enkelt. Då skulle efterkrigstidens princip “sprid ut folk så det blir gott om plats” vara rätt. Men då skulle också centrums attraktivitet vara obegriplig.

Ett sätt att förstå vad som händer är att räkna allmänningar i bruksvärde istället. Bara sådana allmänningar som går att använda till något räknas. Och de räknas så mycket som de går att använda.

Alexander Ståhle heter en landskapsarkitekt som har försökt räkna efter hur mycket av Stockholms grönytor som är värda något. Han har frågat folk över hela stan vad de använder för mark till sport, skogsupplevelser, odling, lek, nöje och samvaro och ett antal andra saker, och hur mycket det finns att använda av detta där de bor. Och märkligt nog visar det sig att invånarna på det tättbyggda Östermalm i detta avseende har mycket mer tillgång till grönområden än invånarna i Rågsved, efter vad de själva säger.

Förklaringen är förstås Djurgården, som till skillnad från överflödet av grönytor runt Rågsved har hög kvalitet och erbjuder allt man kan behöva använda parkmark till.

Ståhle räknar inte kvadratmeter. Han mäter kvaliteter. Och han drar slutsatsen att vi kan få mycket mer park i Stockholm om vi bygger tätare.

Samma sätt att räkna låter sig förstås användas vid andra sorters allmänningar.
Ta gatumark till exempel. Vad använder man sådan till? En sak man använder gatan till i hela världen är att träffa och titta på folk. Och då är det klart att om det finns alldeles för mycket gata i förhållande till hur mycket folk det finns så duger den inte mycket till. Då får gatan lågt värde som allmänning. En annan sak att använda gatan till är att gå nånstans. Och då är förstås det främsta bruksvärdet att vägen är kort, och att man kan stöta på trevliga saker på vägen.

Så där kan man hålla på och räkna upp bruksvärden med en allmänning. Och då kommer man snart fram till att de flesta stadsallmänningar är beroende av
– att det finns många människor på liten yta,
– att det finns många användningsområden blandade med varandra,
– att det inte är så dyrt att vara (eller etablera sig) där att bara de rika har råd, och
– att det inte finns barriärer som skär sönder och hindrar en från att utnyttja allmänningarna på andra sidan.