Vi vill inte ha mer

Miljöförbundets (dvs vad som nu heter Jordens Vänners) dåvarande ordförande Björn Eriksson visade redan i en skrift från början av 80-talet — “Norden har resurser för 100 miljoner invånare” — att vi kan leva gott utan att förbruka några ändliga resurser alls. Han kunde visa med ekonometriska metoder hur vi varken behövde olja eller uran eller ens nämnvärda mängder metaller för att upprätthålla den levnadsstandard vi hade då — under förutsättning att vi inte tjuvhöll så till den milda grad på det privata ägandet, utan delade med varandra.

Tyvärr är skriften utsåld sedan länge och går knappt att få tag på. Däremot finns den här som en pdf:

Men om vi vill bilda en front mot förbrukarsamhället finns det modernare forskning att hänvisa till. Exempelvis har Richard Layard m.fl. visat att människor inte är intresserade av konsumtion i sig (utöver en viss gräns). Få är intresserade av att “ha mer”. Vad vi alla strävar efter är att ha åtminstone lika mycket som andra.

Det är inte prylarna vi är intresserade av, visar det sig, utan erkännandet och uppskattningen. Tyvärr är vårt samhälle så beskaffat att det bara kan visa erkännande och uppskattning genom att dela ut kuponger som bara kan användas till att köpa prylar och tjänster för, s.k. pengar. Följaktligen använder vi prylar för att bevisa för oss själva och för andra att vi är uppskattade. Och har vi inget att visa upp blir vi olyckliga.

Men det finns en svag punkt i systemet. Det är att det inte är den absoluta mängden prylar som betyder något, utan den relativa. Det handlar om att ha lika mycket som andra. Men nivån kan i stort sett ligga var som helst.

Hittills har de flesta av våra politiska strävanden gått ut på att höja nivån, att följa dom som har haft mest. Sånt som nu ingår i medelklassens normala konsumtion var en gång privilegier för de rika – t.ex. bilar, medelhavssemestrar och fritidshus. Men det skulle i princip gå att göra tvärtom — sänka lyxen för de rikaste och på det sättet sänka den genomsnittliga nivån. Avtalsrörelserna skulle alltså lika gärna kunna handla om att sänka lönerna för våra groteskt överbetalda direktörer som att höja lönerna för oss andra. Huvudsaken är att klyftan minskar, inte att nivån höjs.

Layard menar t.o.m. att de rika borde drabbas av en särskild straffskatt för att deras vräkighet gör oss andra olyckliga och får oss att känna oss mindervärdiga.

Och däri är han genuint mänsklig – vissa forskare hävdar att avundsjuka är en av de egenskaper som gör oss till människor, och att den har bidragit till vår utveckling genom att bidra till vår förmåga att samarbeta utan att fuska.

Hur det än är med det visar han i alla fall tydligt hur det politiska samförståndet om ökad tillväxt — som numera t.o.m. omfattar miljöpartiet — är fullständigt meningslöst. För miljöns och för vår lyckas skull borde det politiska samförståndet istället handla om jämlikhet.